Tid

Miljöpartiet har haft kongress i helgen. Den visade med all önskvärd tydlighet att gräsrötterna, opåverkade av språkrörens patologiska kompromissvilja, har en bibehållen fin människosyn. Jag blir alldeles varm i kroppen då jag hör att de kört över partiledningen i flera frågor, till exempel kravet på arbetstidsförkortning. Det tyder på att det i partiet finns gott om människor med intakta värderingar, trots de senaste årens urvattnade partitopp. Det känns som att somliga partiföreträdare efter en eller ett par mandatperioder i riksdagen hamnar i en etisk torktumlare, i vilken de inte kan skilja ner från upp, men framför allt rätt från fel. Och nu talar jag fortfarande, liksom jag gjorde i mitt förra inlägg, om deras egna värderingar.

Jag kan samtidigt förstå dem. De befinner sig i ett ständigt rampljus. Och uppmärksamhet får människor att bli livrädda för att göra eller säga något fel. Det som de rapar upp i debatter och intervjuer blir därför något utslätat diplomatiskt, som bara i sina bästa stunder lyckas reta de mer insatta borgerliga ledarskribenterna (lyckligtvis kan medlemsleden i MP fortfarande göra det). I skenet från studiolamporna synes deras en gång så radikala åsikter vara ett minne blott. I samband med kongressen hörde jag språkrören uttala sig sig om de hetaste frågorna. För mig är det tydligt att de inte vill skapa splittring i det rödgröna blocket. De umgås med Sahlin alltför mycket säger jag. I ambitionen att skapa en regering i vilken alla säger och tycker samma sak - annars kanske journalisterna gör en alltför stor sak av olikheterna - så närmar man sig hela tiden de andra partiernas ståndpunkter. Enligt mig mister man i den processen sig själv, och tappar bort de värderingar som gjorde att man en gång i tiden engagerade sig politiskt.

Arbetstidsförkortningen är ju ett sådant exempel. Liksom C-ledningen för inte så länge sedan rättade sig i alliansens led när de gick med på att godkänna framtida utbyggnad av kärnkraften, tycks MPs topp vara villiga att göra sig av med kravet på kortare arbetsveckor, för att inte stöta sig med S. Det är inte genomförbart under den här mandatperioden, säger Peter Eriksson. Min uppfattning har hela tiden varit att MP vill ha arbetstidsförkortning i en strävan att öka livskvalitén hos medborgarna, minska arbetslösheten och höja folkhälsan. Medan det märks att det i medlemsleden finns en stark tanke att börja vid roten av problemet, tycks ledningen (läs:språkrören) anse att det är viktigt att försöka bota symtomen på de problem som uppstår när man har ett systemfel. Man börjar helt enkelt i fel ände, precis som alla andra partier.

Tid. Det är det det handlar om. Malin Lernfelt på GP skriver att miljöpartister i Converse (hennes sätt att skilja ut ansvarslösa medlemmar från klok partitopp) inte vill arbeta. Jag har inga converse, men känner mig ändå träffad. Jag vill definitivt arbeta. Däremot känner jag inte att jag kan dela nuet med min familj, om jag arbetar 40 timmar i veckan. Jag har gjort just det i flera år av mitt vuxna liv. På somliga av ställena har jag helt klart upplevt att jag egentligen hade kunnat producera samma mervärde på sex timmar som jag då tvingades göra på åtta. Långa stunder av overksamhet, tankarna som far iväg till andra platser. Jag har knappast varit ultraeffektiv på vissa av arbetsplatserna. Jag har ofta slagit av på takten, för att över huvud taget klara av att göra samma sak till kl 17.00. Därtill har jag ofta tvingats ta en obetald en timme lång lunchrast. Om jag istället hade arbetat sex timmar om dagen, med en halvtimmes betald rast (det vill säga fem minuter per timme), hade jag lätt klarat av de två 2:45 långa förmiddags- och eftermiddagspassen. Jag skulle till exempel kunna börja klockan 8:00 och sluta 14:00. Fråga vem som helst under ett sådant pass, och den skulle säkerligen inte behöva våndas över tanken på hur länge den behöver vara på jobbet. En förälder kan hämta sitt barn på skolan eller förskolan redan klockan 15:00, och ge relationen två eller tre timmar till jämfört med om den hade arbetat en åttatimmarsdag. Enligt mig skulle det sannolikt inte ens krävas att alla arbetsplatserna anställer fler. I framför allt fabriker skulle effektiviteten under sex timmar utan tvekan vara högre än under åtta timmar. Om jag har rätt i att effektiviteten skulle höjas, men mervärdet skulle stanna vid en aningen mindre mängd än vid längre arbetstid, skulle mycket ändå vara vunnet.

När det handlar om arbete tänker jag nämligen i första hand på relationerna. Relationerna till andra människor måste hela tiden vara i fokus. Ingen profit ska få inkräkta på människors behov av en livaktig relation till sina barn och sina vänner. Om nu nyliberalerna vill ha ett ben att bita på, så skulle jag tro att en förkortning av arbetstiden i slutändan leder till mindre behov av elevhälsovård i skolan och olika former av psykisk vård. Min uppfattning är att till exempel Ingvar Nilsson pratar om precis det. Läs gärna mer om honom här.

Läs också Birger Schlaugs blogginlägg om MPs kongress: till exempel det här, och det här.

Det rätta

För några år sedan, på vegan.nu, gav jag mig ibland in i diskussioner om olika saker, och fann mig till slut så full av ångest att jag inte kunde tänka på något annat än på hur mina formuleringar sett ut i de olika diskussionstrådarna, och hur jag skulle ha kunnat formulera mig bättre. På vegan.nu var stämningen tyvärr ganska hätsk, vilket inte direkt gynnade den mentala hälsan. Så jag slutade till slut med nätdiskuterandet. Då och då har jag sedan dess kastat ur mig något i ett kommentarsutrymme på papperstidningarnas hemsidor. Ibland har jag skrivit insändare i den lokala borgerliga morgontidningen. Men trots att jag är full av åsikter ger jag sällan uttryck för dem. Jag har länge funderat på varför.

Nyligen gav jag mig in i en diskussion som visade sig bli ganska het. Det handlade om köttets påverkan på miljön. En företrädare för en stor miljöorganisation påpekade att påståendet att kött är en klimatbov står fast, och att SvD feltolkat den finska forskningen. I den aktuella diskussionstråden skrev en person ett blott fem rader långt inlägg, men hann med att hävda följande:

• att äta kött ofta och mkt är en rättighet för våra kroppar
• vad vore livet utan oxfilé
• det är "ganska andefattigt att bara se grönfoder på våra tallrikar"
• grönsaker är inte skonsamt för våra magar
• vi människor är inte gräsätare från begynnelsen

Det enda jag vill berömma vederbörande för är att han lyckades få med så mycket information på så lite utrymme. Ju mer jag läste av inlägget desto tröttare blev jag. Jag ville självklart inte reagera på hans uppenbara provokationer. Å ena sidan ville jag skriva något om hur infantilt dumt hans inlägg var (vilket jag fortfarande tycker), å andra sidan ville jag försöka sätta mig in i hans löjliga världssyn och svara något som mötte honom på hans plan. Jag tror att det till slut blev ett mellanting. Jag lyckades vara mer sansad än jag tror att jag någonsin varit när jag i affekt skrivit ett diskussionsinlägg. Jag förklarade att vi människor måste se bortom känslor och primitiva önskningar, om vi ska kunna förändra världen. Jag skrev också att jag inte tror att hen givit vegetarisk mat en ärlig chans, och avslutade med att önska honom lycka till i hans miljöengagemang.

Personen som skrev inlägget svarade aldrig. Däremot dök det upp en hela massa alldeles vrickade människor, som gav sig på mitt kategoriska synsätt. Visst, jag ger dem så mycket, jag är kategorisk på det sättet att jag hävdar att köttfri mat är mer resurssnålt och därmed mer miljövänligt än en köttrik. I mina inlägg, jag skrev nämligen flera, hävdade jag just att det faktiskt inte är möjligt att invända mot det. Ingen invände direkt mot det, däremot att mitt hårda sätt att argumentera skrämmer bort folk som vill bli mer miljömedvetna. Medan jag diskuterade började jag att utveckla en tanke som jag tror att jag inte hade när jag började diskutera. Jag vet att man inte ska hävda originalitet; oftast har någon annan tänkt tanken tidigare. Så är det givetvis i det här fallet också.

Jag hävdade att frågan om vad som är rätt och fel är väldigt komplex, eftersom människor sällan agerar utifrån deras egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Så är det, är jag övertygad om, till exempel med rökning och köttätande. Människor vet att de gör en hel massa fel under dagen. Och här bör jag vara tydlig. Jag tror att de själva anser att de gör fel (dvs. subjektivt fel). Däremot kanske de inte är medvetna om det. Istället för att konstatera att de faktiskt gör fel, och kanske inte alltid kan göra "det rätta", så kastar de ur sig en massa rationaliseringar för att slippa hantera ångesten att göra fel. Jag är sannolikt starkt influerad av Freuds uppfattning om försvar när jag tänker så här. Alltså, att individen gör något som döljer ångesten.

Ju mer jag tänker på det här desto mer övertygad är jag om att det förhåller sig så. Att göra fel, eller snarare att inte kunna prestera det som omgivningen förväntar av mig, har varit ett tema genom hela mitt liv. Jag har vuxit upp i en prestationsbaserad familj, där jag upplevt att jag ibland häcklats för begångna fel, och inte fått stöd i att utveckla mina styrkor. Det har såklart lett till en ständig fruktan att inte leva upp till förväntningar, vilket bland annat har visat sig i en osäkerhet i förhållanden. Jag lever nu äntligen i ett tryggt förhållande, som jag upplever tillåter mig att vara mig själv, med såväl mina brister som mina tillgångar.

Jag kan mot bakgrund av det här förstå att många av människorna som läser mina kategoriska ord känner en ångest över att de inte gör rätt. Det finns säkert en enorm mängd människor som vuxit upp under liknande förhållanden som jag, som får ångest vid varje liten antydan om att de gör fel. Lösningen är att fly, och att hävda att de inte alls gör fel. Den ångest jag nämnde kom över mig när jag förr i tiden diskuterade på Internet handlade säkert om precis det. Istället för att utveckla min upplevelse av att vad som är rätt och fel, hävdade jag envist att jag visst hade rätt trots att jag innerst inne inte var säker, eller så slutade jag helt enkelt att diskutera.

Politik

Jag har en mycket ambivalent syn på demokrati. Många brukar nämna demokratin som den yttersta styrelseformen. Om religionen var opium för folket på 1800-talet, så tycks demokratin vara 2000-talets opium. Det finns självklart en fördel med demokrati, jämfört med vad som fanns tidigare, men att blint hävda att demokratin är den sista utposten känns för mig löjligt.

Med tanke på hur mycket vi vet om människans psyke, vore det nämligen aningen dumt att alltid lyssna till vad individen önskar sig. Det vore lite som att alltid tillmötesgå det som ett barn skriker efter. Det är klart som fan att människorna som riskerar att få en stor fet betongkonstruktion i närheten av sitt hem röstar nej i en folkomröstning om Öresundsbron (som vi dock aldrig fick rösta om), på samma sätt som det är föga förvånande att Stockholmare, som gärna reser till Köpenhamn då och då, röstar ja till densamma. Mänskliga individer är nämligen i mina ögon självcentrerad, precis som alla ickemänskliga individer. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi människor dock utvecklat förmågor som gör att vi kan fundera över, och i vissa fall hämma, den primitiva, själviska strävan.

Trots denna förmåga så agerar de allra flesta av oss, så även jag, ofta i enlighet med den själviska rösten som bubblar upp ur vårt inre (detet). Jag själv blir till exempel argare över något då jag först blivit utsatt för stress. Om jag sover dåligt och kommer till jobbet och får skäll av chefen, så är min tröskel för att bli arg på min flickvän som ber mig att diska när jag kommer hem betydligt lägre än om jag hade sovit tillräcklig och fått beröm av chefen. Med en bättre impulskontroll och en bättre möjlighet att förstå sambanden i mitt beteende skulle jag kanske på ett sansat sätt kunna diskutera min irritation med min flickvän. De tillfällen jag lyckas med det är dessvärre undantag. Jag är liksom alla andra imperfekt. Men jag tror på ständig strävan i förbättrande riktning. När jag idag ser mig själv i spegeln ser jag en helt annan människa än jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Jag har medvetandegjort en mängd aspekter av mig själv, hur och varför jag reagerar och agerar som jag gör. Det har bland annat inneburit att min sociala fobi lindrats, att jag blivit mer självsäker och att jag är lyckligare. Det har dock inte alltid varit lätt, utan krävt idogt arbete. Jag har bland annat gått i utbildningsterapi inom ramen för psykologprogrammet, och jag har medvetet utsatt mig för påfrestande situationer.

Jag träffar dagligen vuxna människor som i mångt och mycket tycks ha gett upp. De har en air av likgiltighet över sig. Dock inte likgiltighet över sin egen situation. Däremot tycks drömmen på ett bättre samhälle ha försvunnit. Det visionära har ersatts av en kamp för att bevara saker som de är. De håller varandra skyddade från störning genom att påpeka hur förträffligt Sverige är i internationella jämförelser. Jag är ganska säker på att jag hört politiker nämna det i debatter, för att försvara varför till exempel inte skolan fått mer resurser.

Det största problemet med politiken är alltså att den bygger på en mängd subjekts önskningar. För att till exempel minska biltrafiken skulle det krävas att flera av de förtroendevalda gör det svårare för sig själv att använda bilen. Nämligen: "Närmare 90 % av befolkningen åkte bil åtminstone någon gång i veckan, medan bara 30 % åkte med kollektiva färdmedel någon gång i veckan" (ur RES 2005–2006 Den nationella resvaneundersökningen). Jag skulle faktiskt vilja använda det som bevis för det jag skrivit ovan. Politiker har helt enkelt inte möjligheten att gå ut ur sin egen situation och fatta ett beslut baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag nöjer mig för tillfället med att ha fört fram de brister jag ser med demokratin som den ser ut idag, och kommer sannolikt återkomma till hur jag tror att alternativ skulle kunna se ut.

Resurser

Jag börjar med resurser, som allt - dvs allt liv -, egentligen kretsar kring. Evolutionen bygger till stor del på kampen om resurser. Även om mänskliga individer inte längre tycks vara utsatta för evolutionens press så verkar det i mina ögon finnas ett kvardröjande primitivt arv i några avseenden. Vi är nämligen fortsatt besatta av resurser. Vi vill ha mer pengar, fler prylar och större hus. Givetvis är det pengarna som är i fokus när det gäller resurser, eftersom pengar i de flesta människors ögon är direkt relaterade till värdet på en resurs. Det tycks också finnas en utbredd uppfattning om att pengar kan investeras i abstrakta saker, såsom lycka.

Människan har i mina ögon en möjlighet som ingen annan art har. Människan skiljer sig inte från andra arter med avseende på primitiva önskningar, däremot kan vi medvetandegöra dem. När vi blir medvetna om varför vi vill en viss sak, tror jag att det är lättare att motstå den. Det bästa vore om vi kunde hindra oss själva från att agera ut det mest destruktiva av det vårt djupa inre önskar att vi gör. Att känna sig hotad skulle kanske för hundra tusen år sedan leda till att vi ger oss in i en dödskamp med en konkurrent. Detta gör vi lyckligtvis inte längre. En optimal lösning är att vi funderar över hur det kom sig att vi kände oss hotade, och om nödvändigt tar upp känslan med den som gav upphov till den, för att lösa den inre konflikten.

När det gäller pengar tycks vi ha målat in oss i ett hörn. Vi kan inte längre, som för länge sedan, be en vän, släkting eller granne om hjälp med att ge oss ett material eller en hjälpande hand i utbyte mot en icke-pekuniär gentjänst. Allting kostar, minsta tjänst eller enklaste vara. Vi har dessutom skapat en enorm mängd pseudojobb, dvs. tjänster som inte direkt tillför mänskligheten någonting. Hela den finansiella sektorn gör inget annat än hanterar de resurser, i form av mat och andra varor, som alla andra människor skapar. Det paradoxala är att dessa personer dessutom lyfter betydligt högre löner än de producerande gör.

Jag har därför en mycket tveksam inställning till bankväsendet. Jag skulle helst av allt slippa att ha med de finansiella instituten att göra. Men i väntan på ett samhälle som bygger på att dela med sig av det man skapar, och att vi ger varandra hjälpande händer bara för att vi vet att vi får hjälp från andra när vi har behov av det, så kan jag inte klara mig utan bankerna.

Det finns dock många banker att välja på. Storbankerna har ingen transparens. Hur de använder mina sparpengar är omöjligt att veta. De ingår alla i ett kapitalistiskt paradigm, som sätter profiten och tillväxten i första rummet. Att utveckla samhället i en mer hållbar riktning är inte riktigt deras grej. Det finns två bra alternativ. Ekobanken och JAK. I nuläget har jag totalt drygt 30 000:- i dessa.

Ekobanken är en medlemsbank. Man kan få inflytande i bankens verksamhet genom att köpa ägarandelar. Det går bra att bara öppna ett sparkonto också. Räntan är betydligt lägre än hos andra banker, men för mig är det underordnat vad pengarna används till. De har nämligen transparent utlåning. Jag får själv välja mellan ett antal olika engagemang, till exempel barn och ungdom eller rättvis handel. Då och då får jag som vanlig bankkund hem ett A4-häfte, med information om vilka företag som lånat pengar, och vad de gör. Privatpersoner lånar de endast undantagsvis ut pengar till.

JAK är också en medlemsbank. Alla kunder måste först bli medlem i banken, innan man kan använda deras tjänster. Banken är räntefri, men när man lånar betalar man en avgifter. Det unika med JAK är att man inte får låna om man inte samtidigt sparar motsvarande belopp. Om man som jag bara sparar, samlar jag på mig så kallade sparpoäng. Dessa kan jag utnyttja när jag längre fram väljer att låna i JAK. Jag behöver då inte spara lika mycket.

Detta är den bästa lösning som jag för tillfället har funnit. Om du har något bättre tips, hör gärna av dig!

Prolog

Jag håller inte räkningen. Det här kan vara den sjätte bloggen som jag startar. Jag tog alldeles nyss bort den blogg som jag startade när jag stod på tröskeln till att börja psykologprogrammet. Det var mitt senaste försök att skriva i bloggform, och det blev ett enda inlägg. Jag har förändrats mycket som människa sedan dess, så min förväntan och förhoppning är att det här försöket blir mer långvarigt.