Tid

Miljöpartiet har haft kongress i helgen. Den visade med all önskvärd tydlighet att gräsrötterna, opåverkade av språkrörens patologiska kompromissvilja, har en bibehållen fin människosyn. Jag blir alldeles varm i kroppen då jag hör att de kört över partiledningen i flera frågor, till exempel kravet på arbetstidsförkortning. Det tyder på att det i partiet finns gott om människor med intakta värderingar, trots de senaste årens urvattnade partitopp. Det känns som att somliga partiföreträdare efter en eller ett par mandatperioder i riksdagen hamnar i en etisk torktumlare, i vilken de inte kan skilja ner från upp, men framför allt rätt från fel. Och nu talar jag fortfarande, liksom jag gjorde i mitt förra inlägg, om deras egna värderingar.

Jag kan samtidigt förstå dem. De befinner sig i ett ständigt rampljus. Och uppmärksamhet får människor att bli livrädda för att göra eller säga något fel. Det som de rapar upp i debatter och intervjuer blir därför något utslätat diplomatiskt, som bara i sina bästa stunder lyckas reta de mer insatta borgerliga ledarskribenterna (lyckligtvis kan medlemsleden i MP fortfarande göra det). I skenet från studiolamporna synes deras en gång så radikala åsikter vara ett minne blott. I samband med kongressen hörde jag språkrören uttala sig sig om de hetaste frågorna. För mig är det tydligt att de inte vill skapa splittring i det rödgröna blocket. De umgås med Sahlin alltför mycket säger jag. I ambitionen att skapa en regering i vilken alla säger och tycker samma sak - annars kanske journalisterna gör en alltför stor sak av olikheterna - så närmar man sig hela tiden de andra partiernas ståndpunkter. Enligt mig mister man i den processen sig själv, och tappar bort de värderingar som gjorde att man en gång i tiden engagerade sig politiskt.

Arbetstidsförkortningen är ju ett sådant exempel. Liksom C-ledningen för inte så länge sedan rättade sig i alliansens led när de gick med på att godkänna framtida utbyggnad av kärnkraften, tycks MPs topp vara villiga att göra sig av med kravet på kortare arbetsveckor, för att inte stöta sig med S. Det är inte genomförbart under den här mandatperioden, säger Peter Eriksson. Min uppfattning har hela tiden varit att MP vill ha arbetstidsförkortning i en strävan att öka livskvalitén hos medborgarna, minska arbetslösheten och höja folkhälsan. Medan det märks att det i medlemsleden finns en stark tanke att börja vid roten av problemet, tycks ledningen (läs:språkrören) anse att det är viktigt att försöka bota symtomen på de problem som uppstår när man har ett systemfel. Man börjar helt enkelt i fel ände, precis som alla andra partier.

Tid. Det är det det handlar om. Malin Lernfelt på GP skriver att miljöpartister i Converse (hennes sätt att skilja ut ansvarslösa medlemmar från klok partitopp) inte vill arbeta. Jag har inga converse, men känner mig ändå träffad. Jag vill definitivt arbeta. Däremot känner jag inte att jag kan dela nuet med min familj, om jag arbetar 40 timmar i veckan. Jag har gjort just det i flera år av mitt vuxna liv. På somliga av ställena har jag helt klart upplevt att jag egentligen hade kunnat producera samma mervärde på sex timmar som jag då tvingades göra på åtta. Långa stunder av overksamhet, tankarna som far iväg till andra platser. Jag har knappast varit ultraeffektiv på vissa av arbetsplatserna. Jag har ofta slagit av på takten, för att över huvud taget klara av att göra samma sak till kl 17.00. Därtill har jag ofta tvingats ta en obetald en timme lång lunchrast. Om jag istället hade arbetat sex timmar om dagen, med en halvtimmes betald rast (det vill säga fem minuter per timme), hade jag lätt klarat av de två 2:45 långa förmiddags- och eftermiddagspassen. Jag skulle till exempel kunna börja klockan 8:00 och sluta 14:00. Fråga vem som helst under ett sådant pass, och den skulle säkerligen inte behöva våndas över tanken på hur länge den behöver vara på jobbet. En förälder kan hämta sitt barn på skolan eller förskolan redan klockan 15:00, och ge relationen två eller tre timmar till jämfört med om den hade arbetat en åttatimmarsdag. Enligt mig skulle det sannolikt inte ens krävas att alla arbetsplatserna anställer fler. I framför allt fabriker skulle effektiviteten under sex timmar utan tvekan vara högre än under åtta timmar. Om jag har rätt i att effektiviteten skulle höjas, men mervärdet skulle stanna vid en aningen mindre mängd än vid längre arbetstid, skulle mycket ändå vara vunnet.

När det handlar om arbete tänker jag nämligen i första hand på relationerna. Relationerna till andra människor måste hela tiden vara i fokus. Ingen profit ska få inkräkta på människors behov av en livaktig relation till sina barn och sina vänner. Om nu nyliberalerna vill ha ett ben att bita på, så skulle jag tro att en förkortning av arbetstiden i slutändan leder till mindre behov av elevhälsovård i skolan och olika former av psykisk vård. Min uppfattning är att till exempel Ingvar Nilsson pratar om precis det. Läs gärna mer om honom här.

Läs också Birger Schlaugs blogginlägg om MPs kongress: till exempel det här, och det här.