Det rätta

För några år sedan, på vegan.nu, gav jag mig ibland in i diskussioner om olika saker, och fann mig till slut så full av ångest att jag inte kunde tänka på något annat än på hur mina formuleringar sett ut i de olika diskussionstrådarna, och hur jag skulle ha kunnat formulera mig bättre. På vegan.nu var stämningen tyvärr ganska hätsk, vilket inte direkt gynnade den mentala hälsan. Så jag slutade till slut med nätdiskuterandet. Då och då har jag sedan dess kastat ur mig något i ett kommentarsutrymme på papperstidningarnas hemsidor. Ibland har jag skrivit insändare i den lokala borgerliga morgontidningen. Men trots att jag är full av åsikter ger jag sällan uttryck för dem. Jag har länge funderat på varför.

Nyligen gav jag mig in i en diskussion som visade sig bli ganska het. Det handlade om köttets påverkan på miljön. En företrädare för en stor miljöorganisation påpekade att påståendet att kött är en klimatbov står fast, och att SvD feltolkat den finska forskningen. I den aktuella diskussionstråden skrev en person ett blott fem rader långt inlägg, men hann med att hävda följande:

• att äta kött ofta och mkt är en rättighet för våra kroppar
• vad vore livet utan oxfilé
• det är "ganska andefattigt att bara se grönfoder på våra tallrikar"
• grönsaker är inte skonsamt för våra magar
• vi människor är inte gräsätare från begynnelsen

Det enda jag vill berömma vederbörande för är att han lyckades få med så mycket information på så lite utrymme. Ju mer jag läste av inlägget desto tröttare blev jag. Jag ville självklart inte reagera på hans uppenbara provokationer. Å ena sidan ville jag skriva något om hur infantilt dumt hans inlägg var (vilket jag fortfarande tycker), å andra sidan ville jag försöka sätta mig in i hans löjliga världssyn och svara något som mötte honom på hans plan. Jag tror att det till slut blev ett mellanting. Jag lyckades vara mer sansad än jag tror att jag någonsin varit när jag i affekt skrivit ett diskussionsinlägg. Jag förklarade att vi människor måste se bortom känslor och primitiva önskningar, om vi ska kunna förändra världen. Jag skrev också att jag inte tror att hen givit vegetarisk mat en ärlig chans, och avslutade med att önska honom lycka till i hans miljöengagemang.

Personen som skrev inlägget svarade aldrig. Däremot dök det upp en hela massa alldeles vrickade människor, som gav sig på mitt kategoriska synsätt. Visst, jag ger dem så mycket, jag är kategorisk på det sättet att jag hävdar att köttfri mat är mer resurssnålt och därmed mer miljövänligt än en köttrik. I mina inlägg, jag skrev nämligen flera, hävdade jag just att det faktiskt inte är möjligt att invända mot det. Ingen invände direkt mot det, däremot att mitt hårda sätt att argumentera skrämmer bort folk som vill bli mer miljömedvetna. Medan jag diskuterade började jag att utveckla en tanke som jag tror att jag inte hade när jag började diskutera. Jag vet att man inte ska hävda originalitet; oftast har någon annan tänkt tanken tidigare. Så är det givetvis i det här fallet också.

Jag hävdade att frågan om vad som är rätt och fel är väldigt komplex, eftersom människor sällan agerar utifrån deras egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Så är det, är jag övertygad om, till exempel med rökning och köttätande. Människor vet att de gör en hel massa fel under dagen. Och här bör jag vara tydlig. Jag tror att de själva anser att de gör fel (dvs. subjektivt fel). Däremot kanske de inte är medvetna om det. Istället för att konstatera att de faktiskt gör fel, och kanske inte alltid kan göra "det rätta", så kastar de ur sig en massa rationaliseringar för att slippa hantera ångesten att göra fel. Jag är sannolikt starkt influerad av Freuds uppfattning om försvar när jag tänker så här. Alltså, att individen gör något som döljer ångesten.

Ju mer jag tänker på det här desto mer övertygad är jag om att det förhåller sig så. Att göra fel, eller snarare att inte kunna prestera det som omgivningen förväntar av mig, har varit ett tema genom hela mitt liv. Jag har vuxit upp i en prestationsbaserad familj, där jag upplevt att jag ibland häcklats för begångna fel, och inte fått stöd i att utveckla mina styrkor. Det har såklart lett till en ständig fruktan att inte leva upp till förväntningar, vilket bland annat har visat sig i en osäkerhet i förhållanden. Jag lever nu äntligen i ett tryggt förhållande, som jag upplever tillåter mig att vara mig själv, med såväl mina brister som mina tillgångar.

Jag kan mot bakgrund av det här förstå att många av människorna som läser mina kategoriska ord känner en ångest över att de inte gör rätt. Det finns säkert en enorm mängd människor som vuxit upp under liknande förhållanden som jag, som får ångest vid varje liten antydan om att de gör fel. Lösningen är att fly, och att hävda att de inte alls gör fel. Den ångest jag nämnde kom över mig när jag förr i tiden diskuterade på Internet handlade säkert om precis det. Istället för att utveckla min upplevelse av att vad som är rätt och fel, hävdade jag envist att jag visst hade rätt trots att jag innerst inne inte var säker, eller så slutade jag helt enkelt att diskutera.