Vid arton års ålder lämnade jag mitt familjehem. Jag visste ingenting om livet, tvättmaskiner, matlagning, privatekonomi, tjejer. Jag hade mycket bristfälliga kunskaper om vem jag var, vad jag var bra på, vad jag behövde arbeta med, vart jag var på väg och varför, eller varför jag var så asocial. Somligt lärde jag mig snabbt. Jag vet nu på ett ungefär hur jag ska sköta ett hem, även om jag fortfarande är usel på praktiska saker. Förra året lärde jag mig att byta ut en växelvajer på min cykel, och jag blev lycklig som ett barn. Jag förstår att jag alltid varit värd att älska, men det är först under de senaste åren som jag lärt mig att älska mig själv. I takt med att min självkänsla stärkts har jag också börjat upptäcka vad jag är bra på. Tidigare skämdes jag när jag fick beröm. Ibland gör jag det fortfarande. Jag lär mig fortfarande, och kommer alltid behöva lära mig. Jag är trettio, och mitt livs kärlek ligger bredvid mig om nätterna och snurrar sitt hår. Jag är lycklig, för att jag har henne, men också för att jag dagligen väljer att vara lycklig.
Min personlighet präglas av en bristande impulskontroll. Ofta säger jag saker som jag tycker och tänker. Det är dock inte det som är problemet. Problemet är att jag i praktiken aldrig ger mig själv tid att hinna förbereda att diplomatiskt presentera det jag tycker och tänker. Det jag tycker och tänker kan därför låta hårt och taggigt. Men jag gillar att tycka, och jag gillar att tänka. Ibland tänker jag att om ett tyckande provocerar någon så kanske den provocerade behöver utmanas. Själv provoceras jag lätt. Ofta leder en provokation till att jag lär mig mer, så att jag bättre kan bemöta liknande framtida provokationer på ett bra sätt.
