Har politikerna missförstått sina uppdrag?

Vad gör människor på nyårsafton, när de fått i sig sina första alkoholhaltiga droppar för dagen? Vad säger de till sina nära, när de står i köket och tillagar kvällens mat? Säger de samma sak som andra dagar?

Nej, de säger något helt annat. De pratar om brister. Allting som de under året misslyckats med, kommer fram under dessa timmar på årets sista dag. Nyårsafton är dessutom en dag då det är legitimt att frossa i dessa okynneshandlingar. Det är socialt accepterat att äta mycket och onyttigt, att dricka mer än man annars gör, att stanna upp till tidigt på nyårsdagens morgon med whiskeyflaskan som sällskap. Det är också en dag då många har svårt att hålla tillbaka missnöjestankar gentemot andra. Kritik som pyrt under ytan under året får plötsligt luft. Inte sällan bråkas det på nyårsafton, då försvaren tillfälligt monterats ned.

Våra handlingar försvaras däremot väl under de övriga 364 dagarna. Det är svårt för människor att under dessa dagar göra andra val än de som gynnar bekvämlighet och onyttighet. Man väljer bilen framför cykeln eller bussen. Man väljer soffan framför löparspåren. Man väljer chipsen framför morotsstavar och nötter. På nyårsafton kommer missnöjet med dessa val fram. Då är det okej att lufta bristande förmåga att följa det livsspår som man egentligen helst av allt skulle vilja följa. Alla förstår dig, om du gör det. För dessa andra har egna brister, som de gärna delger. Under kvällen kanske man kommer fram till var sina löften. Man lovar kanske att röra på sig mer, äta nyttigare, röka mindre eller att stressa mindre.

Löften som dessa är självklart dömda att inte uppfyllas. Och det finns goda skäl till det. För medan man just denna dag på året kan vara självkritisk och självreflekterande, så fungerar man diametralt helt väsensskilt resten av året. Man kör bil, kanske endast med ett litet sting av dåligt samvete inför att detta leder till ökat midjemått eller sämre miljö. Man sitter där i soffan och sträcker sig efter chipsskålen utan att ens orka tänka på vilka aktiviteter och mat man istället borde fylla tillvaron med. Försvaren är ju starka under resten av året. Det går till och med så långt att man engagerar sig i frågor som upprätthåller detta ohälsosamma och faktiskt enligt en själv felaktiga sätt att leva. Men uppfattningen om hur man bör och vill leva ligger onåbara, bakom en mur av försvar. När man går till valurnan är det valsedlar för partier som lovat sänka bensinskatten och rösta nej till trängselskatt som hamnar i kuverten.

Jag tror att politikerna har missförstått sitt uppdrag. Deras jobb borde inte vara att lyssna till vad folket säger under 364 dagar eller se till vad de gör under 365 dagar av året, utan lyssna till vad de säger att de vill på årets sista dag. På nyårsafton borde valen äga rum, på nyårsafton borde politikerna vara nyktra och lyssna mer än annars. Under övriga delen av året borde de ägna åt att på ett bättre sätt förklara varför de fattar beslut som majoriteten inte gillar.

Bekvämlighetssjukan

Jag är inte väldigt insatt i marxistisk teori. Jag skulle vilja läsa in mig mer, för det lilla jag sett stämmer väl överens med min uppfattning om rättvis resursfördelning. I obetänksamma stunder skulle jag kanske till och med drista mig till att kalla mig kommunist. Det är därför jag drabbas av ett sting i hjärtat när jag möter personer som engagerar sig i en kommunistisk rörelse som… inte tycker som jag. :)

I min kommande yrkesroll hoppas jag kunna arbeta eklektiskt, med flera olika psykologiska teorier bredvid varandra. Jag önskar ha ett brett bibliotek av verktyg som jag kan välja från varje gång jag träffar en ny klient. Att hela tiden ha ett öppet sinne för individens unikhet, som kanske kräver något helt nytt av mig som psykolog. När det kommer till samhällsbygge tänker jag precis likadant. Jag försöker att inte utesluta något, men heller inte helt okritiskt omfamna något. Att kalla mig kommunist skulle kanske ur det perspektivet vara ett fundamentalt fel eftersom jag då förbinder mig till ett befintligt paradigm, med brister och begränsningar.

Det som skapat en konflikt (i betydelsen ”oenighet”) är trängselskatt eller inte trängselskatt i Göteborg. Kommunistiska partiet är emot förslaget, vilket enligt en i partiet engagerad bekant handlar om att man i sådana fall än mer skulle göra bilen till en klassfråga. De har självklart rätt, det kan jag inte annat än instämma i. Jag gillar inte heller trängselskatt, eftersom folk borde köra mindre bil även om ingen säger åt dem att göra det. Bilismen är ett problem, det finns så många skäl till det att jag inte ens vill börja rabbla upp dem. Jag har i flera år funderat över alternativ till dagens liberala inställning till bilism. En idé jag har är att förbjuda privat ägande av bilar, och att genom lagstiftning tvinga kommunerna att driva bilpooler som ger varje medborgare en viss kvot bilutnyttjande (som självklart tvingar bilisten att cykla, gå eller åka kollektivt mer än idag). Ett sådant system skulle vara skattefinansierat, men det skulle självklart kosta att använda, eftersom det måste finnas en anledning att inte använda sin kvot. En detalj skulle kunna vara att de som inte använder sin kvot istället får betalt.

Hur som helst, huvudsaken är att det givetvis finns lösningar på bilismproblemet som även hanterar klassproblematiken. Allting är såklart möjligt bara man är villig att söka sig bortom ”omöjlighetsdimman” som människor så ofta tycks villa bort sig i. När jag diskuterade bilsituationen med den kommunistiska bekantskapen hade han inga nya idéer. Hans parti vill förbättra kollektivtrafiken. Ja, jo, det vill jag också, men var finns lösningen på klassproblematiken? Jag förväntade mig ett revolutionerande förslag som jag inte hade hört förut, men det fick jag inte. Det fanns en anledning. Denna person kör nämligen själv bil. När vi diskuterade hans situation ”måste” han ha bil, och han projicerade sitt eget behov på andra människor i samhället som är ”tvungna” att använda bil för att handla och hämta och lämna barn på skola. All energi rinner ur mig av sådana diskussioner. Personer som jag sätter ett visst hopp till visar sig ha intagit samma huvudsakliga riktning som alla andra, med en promilles gradskillnad, som tyvärr i det här fallet visar sig vara värre.

Det kommunistiska partiet vill inte ha trängselskatt för att förslaget inte tar hänsyn till klassperspektivet. Jag håller med om det, men anser att vissa principer måste ruckas på, då det finns en möjlighet att bilismen kan minska. Jag måste tyvärr acceptera att det politiska läget i Göteborg och Sverige är nära botten, och inse att det enda jag kan göra är att mata politikerna med en behavioristisk godisbit varje gång de röstar igenom förslag som andas hållbarhet, även om det så bara är minsta pust. Därför är jag för ett införande av trängselskatt i Göteborg.