I förra veckan fick jag en debattartikel publicerad i Fria tidningen. Tyvärr satte de en rubrik jag inte föreslagit (jag hade skickat med andra förslag) och en ingress som känns lite onödig. Jag har fått en del intressant feedback. En klasskamrat började prata med mig om den (dock under alkoholpåverkan), då han erkände att han och flickvännen kallar sig liberaler, men ändå tvingades erkänna att de håller med mig. Det var kul att höra. En annan respons jag fått var från en djurrättsbekant, som jag vet "är" liberal (vill minnas att han kallat sig det). Jag väntade mig faktiskt nästan att antingen han eller hans flickvän skulle höra av sig, vilket både gjorde. Tyvärr blev det en märklig ordväxling i ett kommentarsfält på facebook. Sådana brukar aldrig sluta väl, och gjorde det inte heller denna gång. Det känns lite konstigt att det samtalet blev precis så konstigt som jag i min debattartikel menar att samtal lätt blir när man gömmer sig bakom en ideologi. Hur som helst, så här ser artikeln ut:
Vanligtvis älskar jag att diskutera. Jag uppskattar det inte enbart tack vare det stimulerande i att aktivera nya tankebanor, som andra människor ger mig. Jag tror nämligen också på något sådant som rätt och fel – jag vet, jag är naiv – och att en bra diskussion ibland kan ge ett svar. Dock har många diskussioner på sista tiden lämnat en besk eftersmak som gjort att jag framöver tyvärr kommer att behöva vakta min tunga.
Vetenskapen söker förklara världen, dock inte sanningen om den. Sanningen är ett ord som vetenskapen egentligen inte får ta i sin mun. Det enda vetenskapen kan röra sig med är teorier och hypoteser, som av upprepade experiment och observationer antingen står fast eller faller.Dessa vetenskapens ramar är också dess akilleshäl. Det går alltid att argumentera för att en teori inte behöver tas hänsyn till, för att den till exempel inte har testats tillräckligt, liksom att vi alla behöver implementera den i vårt kollektiva medvetande.
Detta kryphål är självklart en illusion. Det finns ofta ett samlat forskningsläge som ger en ganska tydlig bild av hur det egentligen är ställt. Om till exempel i stort sett samtlig mångårig forskning som undersökt klimatförändringarna kommer fram till att de är människoskapade och att det kommer gå rejält åt helvete om vi inte ändrar vår livsstil, så kan vi med ganska god grund sluta oss till att det faktiskt är så.
Men... i vårt samhälle, liksom i de flesta andra, är vi numera uppfyllda av liberalismens tankar om att vi bör ha frihet att göra vad sjutton vi vill, så länge det inte skrivs en lag mot handlingen. Liberalismen tycks nämligen hävda att det inte finns något sådant som rätt och fel, möjligtvis med undantag för tillfällen då ”man” anser att någons frihet inskränker någon annans frihet. Frågan är alltså inte huruvida vi bör göra något, om det är lämpligt att göra något, utan huruvida det är tillåtet att göra det. Det är det enda en liberal egentligen behöver ta hänsyn till, därmed företags balansgång i den skatterättsliga djungeln på jakt efter fler vinstkronor.
Tack vare denna ideologis oerhört förenklade tänkesätt har man helt uteslutit moral ur diskussionen. Att till exempel diskutera köttätande med en liberal blir därför helt meningslöst, under förutsättning att liberalen ifråga aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att skänka icke-mänskliga djur rätten att inte utsättas för slaveri, lidande och onödig död. Rättigheter, har de flesta bestämt, är enbart vikta för mänskliga individer. Rättighetsbegreppets oerhörda godtycke blir kanske som tydligast när man diskuterar just gränsen mellan människan och individer av andra arter.
Att försöka övertyga en liberalt sinnat människa om det olämpliga i att köra bil okynnesmycket, eller det på alla vis oetiska i att överkonsumera animalieprodukter, är ett i stort sett omöjligt uppdrag. I det liberala Sverige är både den medfödda omtanken om andra och så kallat sunt förnuft bortrationaliserade till förmån för det tillåtna. Så länge någon håller sig till lagen är man rabiat om man försöker säga vad denne någon bör göra. Det är också därför som jag kan tänka mig att diskutera med andra endast fram till den punkt då dessa ilsket hävdar att jag ska låta människor göra som de själva vill.
onsdag 6 juni 2012
söndag 13 maj 2012
Ibland är jag konservativ, ibland inte
Som vanligt när jag försöker mig på något så dör intresset relativt snabbt. Som med den här bloggen, jag kastar mig in i det med stor entusiasm, men klarar inte av att finna kontinuiteten. Jag kan bara förklara det med att jag är mentalt väldigt rastlös. Nu när jag närmar mig slutet på min psykologutbildning inser jag att det är i kärnan till mina problem som jag behöver söka. Jag har för avsikt att återuppta terapin när jag börjar jobba. Det finns då förhoppningsvis både tidsmässigt och ekonomiskt utrymme för det. Jag känner att de 50 timmar vi fick subventionerade under utbildningen var på tok för få.
Mitt intresse för ett annat samhälle har absolut inte falnat. Jag tror att vi behöver förändra våra sätt att betrakta andra människor i grunden för att utvecklas. Idag är utvecklingen tyvärr på väg i rakt motsatt riktning. Människor isolerar sig allt mer från andra, och lär sig därigenom av med att känna av stämningar och känslor. Det svenska samhällets individualisering är i mina ögon en stor katastrof. Vi behöver inte mer egocentrering, vi behöver mer mentalisering och empati, mer kollektivism.
I linje med dessa tankar såg jag häromveckan ett väldigt intressant avsnitt av Colbert report. Jag har numera svårt att undvika att se på alla avsnitt av detta fantastiska program, liksom The Daily Show. Hur som helst, i förra veckan hade Colbert besök av en socialpsykolog vid namn Jonathan Haidt. Han var där för att promota sina senaste bok The Righteous Mind. Han menar att vi när vi samarbetar med andra har en tendens att forma grupper, lag, stammar, i vilka vi sen "loose sight of the truth". Vidare menar han att vi är fantastiskt bra på att argumentera för vår sak, "we all evolved to be lawyers", vilket kan vara en hämsko.
Colbert visar som vanligt sin fantastiska intelligens inte bara genom att själv använda och sammanfatta det som intervjuobjekt har skrivit eller sagt på ett bra sätt, dessutom har han förmågan att samtidigt vara rapp och rolig utifrån ståndpunkten hos sin persona, sitt konservativa alter ego. Det som framför allt fastnade i mig var när Haidt fick frågan om han själv är liberal eller konservativ. Han förklarade att han varit liberal hela sitt liv, men att han i och med arbetet med boken insåg att konservativa (dock ej republikaner) förmodligen har en mer korrekt syn på den mänskliga naturen. Som förväntat applåderade inte publiken vid just detta tillfälle. :)
Jag vet inte varför, men i mitt inre blev jag inte upprörd, såsom Haidt själv menar att man blir när man hör "motståndaren" förklara sin sak. Det finns nog mycket konservatism i mitt inre. Liv Strömqvist menar, åtminstone genom sina serier, att barn är kristdemokrater. Under psykologutbildningen och under den barnterapi jag själv har bedrivit har jag tvingats föreställa mig framför allt hur barn skulle se på saker och ting. Det har varit ovärderlig kunskap när jag i vardagen behöver möta min bonusdotter. Min slutsats är som Strömqvists; barn vill ha sina föräldrar. I det avseende håller jag därmed med Eva Rusz, även om jag tror att det finns individuella skillnader i hur trygga barnen är att innan två års ålder lämnas till förskola. Men diskussionen måste vidgas, även äldre barn behöver få vara beroende av sina föräldrar, trots att de ibland vill få vara självständiga. Det finns inga tydliga gränser för när barnen måste anses vara självständiga varelser. Det generella svaret är "alla människor oavsett ålder har ibland behov av stöd, av att vara liten och svag". Det största problem enligt mig är dagens samhälles märkliga besatthet av självförverkligande och självständighet. Vad har hänt med kärlek och gemenskap?
Vidare ser jag personligen konservativa drag i partier där progressivitet borde vara ledordet, drag som är långt ifrån bra. Anledningen är att konservatism i mina ögon har en tendens att helt bortse från konsekvenser av egna handlingar. Till exempel finner jag stora grupper av socialdemokrater som helt tycks bortse från vad vissa arbetstillfällen får för konsekvenser för vårt samhälle och för välden i stort. Principen att alla ska ha rätt till heltidsarbete får ibland negativa konsekvenser, och då behöver man omvärdera situationen. Människor behöver helt enkelt använda sin oslagbara intelligens och potentiella förmåga till empati till att göra världen bättre inte bara för sig själva, utan för alla.
Mitt intresse för ett annat samhälle har absolut inte falnat. Jag tror att vi behöver förändra våra sätt att betrakta andra människor i grunden för att utvecklas. Idag är utvecklingen tyvärr på väg i rakt motsatt riktning. Människor isolerar sig allt mer från andra, och lär sig därigenom av med att känna av stämningar och känslor. Det svenska samhällets individualisering är i mina ögon en stor katastrof. Vi behöver inte mer egocentrering, vi behöver mer mentalisering och empati, mer kollektivism.
I linje med dessa tankar såg jag häromveckan ett väldigt intressant avsnitt av Colbert report. Jag har numera svårt att undvika att se på alla avsnitt av detta fantastiska program, liksom The Daily Show. Hur som helst, i förra veckan hade Colbert besök av en socialpsykolog vid namn Jonathan Haidt. Han var där för att promota sina senaste bok The Righteous Mind. Han menar att vi när vi samarbetar med andra har en tendens att forma grupper, lag, stammar, i vilka vi sen "loose sight of the truth". Vidare menar han att vi är fantastiskt bra på att argumentera för vår sak, "we all evolved to be lawyers", vilket kan vara en hämsko.
Colbert visar som vanligt sin fantastiska intelligens inte bara genom att själv använda och sammanfatta det som intervjuobjekt har skrivit eller sagt på ett bra sätt, dessutom har han förmågan att samtidigt vara rapp och rolig utifrån ståndpunkten hos sin persona, sitt konservativa alter ego. Det som framför allt fastnade i mig var när Haidt fick frågan om han själv är liberal eller konservativ. Han förklarade att han varit liberal hela sitt liv, men att han i och med arbetet med boken insåg att konservativa (dock ej republikaner) förmodligen har en mer korrekt syn på den mänskliga naturen. Som förväntat applåderade inte publiken vid just detta tillfälle. :)
Jag vet inte varför, men i mitt inre blev jag inte upprörd, såsom Haidt själv menar att man blir när man hör "motståndaren" förklara sin sak. Det finns nog mycket konservatism i mitt inre. Liv Strömqvist menar, åtminstone genom sina serier, att barn är kristdemokrater. Under psykologutbildningen och under den barnterapi jag själv har bedrivit har jag tvingats föreställa mig framför allt hur barn skulle se på saker och ting. Det har varit ovärderlig kunskap när jag i vardagen behöver möta min bonusdotter. Min slutsats är som Strömqvists; barn vill ha sina föräldrar. I det avseende håller jag därmed med Eva Rusz, även om jag tror att det finns individuella skillnader i hur trygga barnen är att innan två års ålder lämnas till förskola. Men diskussionen måste vidgas, även äldre barn behöver få vara beroende av sina föräldrar, trots att de ibland vill få vara självständiga. Det finns inga tydliga gränser för när barnen måste anses vara självständiga varelser. Det generella svaret är "alla människor oavsett ålder har ibland behov av stöd, av att vara liten och svag". Det största problem enligt mig är dagens samhälles märkliga besatthet av självförverkligande och självständighet. Vad har hänt med kärlek och gemenskap?
Vidare ser jag personligen konservativa drag i partier där progressivitet borde vara ledordet, drag som är långt ifrån bra. Anledningen är att konservatism i mina ögon har en tendens att helt bortse från konsekvenser av egna handlingar. Till exempel finner jag stora grupper av socialdemokrater som helt tycks bortse från vad vissa arbetstillfällen får för konsekvenser för vårt samhälle och för välden i stort. Principen att alla ska ha rätt till heltidsarbete får ibland negativa konsekvenser, och då behöver man omvärdera situationen. Människor behöver helt enkelt använda sin oslagbara intelligens och potentiella förmåga till empati till att göra världen bättre inte bara för sig själva, utan för alla.
fredag 17 september 2010
Har politikerna missförstått sina uppdrag?
Vad gör människor på nyårsafton, när de fått i sig sina första alkoholhaltiga droppar för dagen? Vad säger de till sina nära, när de står i köket och tillagar kvällens mat? Säger de samma sak som andra dagar?
Nej, de säger något helt annat. De pratar om brister. Allting som de under året misslyckats med, kommer fram under dessa timmar på årets sista dag. Nyårsafton är dessutom en dag då det är legitimt att frossa i dessa okynneshandlingar. Det är socialt accepterat att äta mycket och onyttigt, att dricka mer än man annars gör, att stanna upp till tidigt på nyårsdagens morgon med whiskeyflaskan som sällskap. Det är också en dag då många har svårt att hålla tillbaka missnöjestankar gentemot andra. Kritik som pyrt under ytan under året får plötsligt luft. Inte sällan bråkas det på nyårsafton, då försvaren tillfälligt monterats ned.
Våra handlingar försvaras däremot väl under de övriga 364 dagarna. Det är svårt för människor att under dessa dagar göra andra val än de som gynnar bekvämlighet och onyttighet. Man väljer bilen framför cykeln eller bussen. Man väljer soffan framför löparspåren. Man väljer chipsen framför morotsstavar och nötter. På nyårsafton kommer missnöjet med dessa val fram. Då är det okej att lufta bristande förmåga att följa det livsspår som man egentligen helst av allt skulle vilja följa. Alla förstår dig, om du gör det. För dessa andra har egna brister, som de gärna delger. Under kvällen kanske man kommer fram till var sina löften. Man lovar kanske att röra på sig mer, äta nyttigare, röka mindre eller att stressa mindre.
Löften som dessa är självklart dömda att inte uppfyllas. Och det finns goda skäl till det. För medan man just denna dag på året kan vara självkritisk och självreflekterande, så fungerar man diametralt helt väsensskilt resten av året. Man kör bil, kanske endast med ett litet sting av dåligt samvete inför att detta leder till ökat midjemått eller sämre miljö. Man sitter där i soffan och sträcker sig efter chipsskålen utan att ens orka tänka på vilka aktiviteter och mat man istället borde fylla tillvaron med. Försvaren är ju starka under resten av året. Det går till och med så långt att man engagerar sig i frågor som upprätthåller detta ohälsosamma och faktiskt enligt en själv felaktiga sätt att leva. Men uppfattningen om hur man bör och vill leva ligger onåbara, bakom en mur av försvar. När man går till valurnan är det valsedlar för partier som lovat sänka bensinskatten och rösta nej till trängselskatt som hamnar i kuverten.
Jag tror att politikerna har missförstått sitt uppdrag. Deras jobb borde inte vara att lyssna till vad folket säger under 364 dagar eller se till vad de gör under 365 dagar av året, utan lyssna till vad de säger att de vill på årets sista dag. På nyårsafton borde valen äga rum, på nyårsafton borde politikerna vara nyktra och lyssna mer än annars. Under övriga delen av året borde de ägna åt att på ett bättre sätt förklara varför de fattar beslut som majoriteten inte gillar.
Nej, de säger något helt annat. De pratar om brister. Allting som de under året misslyckats med, kommer fram under dessa timmar på årets sista dag. Nyårsafton är dessutom en dag då det är legitimt att frossa i dessa okynneshandlingar. Det är socialt accepterat att äta mycket och onyttigt, att dricka mer än man annars gör, att stanna upp till tidigt på nyårsdagens morgon med whiskeyflaskan som sällskap. Det är också en dag då många har svårt att hålla tillbaka missnöjestankar gentemot andra. Kritik som pyrt under ytan under året får plötsligt luft. Inte sällan bråkas det på nyårsafton, då försvaren tillfälligt monterats ned.
Våra handlingar försvaras däremot väl under de övriga 364 dagarna. Det är svårt för människor att under dessa dagar göra andra val än de som gynnar bekvämlighet och onyttighet. Man väljer bilen framför cykeln eller bussen. Man väljer soffan framför löparspåren. Man väljer chipsen framför morotsstavar och nötter. På nyårsafton kommer missnöjet med dessa val fram. Då är det okej att lufta bristande förmåga att följa det livsspår som man egentligen helst av allt skulle vilja följa. Alla förstår dig, om du gör det. För dessa andra har egna brister, som de gärna delger. Under kvällen kanske man kommer fram till var sina löften. Man lovar kanske att röra på sig mer, äta nyttigare, röka mindre eller att stressa mindre.
Löften som dessa är självklart dömda att inte uppfyllas. Och det finns goda skäl till det. För medan man just denna dag på året kan vara självkritisk och självreflekterande, så fungerar man diametralt helt väsensskilt resten av året. Man kör bil, kanske endast med ett litet sting av dåligt samvete inför att detta leder till ökat midjemått eller sämre miljö. Man sitter där i soffan och sträcker sig efter chipsskålen utan att ens orka tänka på vilka aktiviteter och mat man istället borde fylla tillvaron med. Försvaren är ju starka under resten av året. Det går till och med så långt att man engagerar sig i frågor som upprätthåller detta ohälsosamma och faktiskt enligt en själv felaktiga sätt att leva. Men uppfattningen om hur man bör och vill leva ligger onåbara, bakom en mur av försvar. När man går till valurnan är det valsedlar för partier som lovat sänka bensinskatten och rösta nej till trängselskatt som hamnar i kuverten.
Jag tror att politikerna har missförstått sitt uppdrag. Deras jobb borde inte vara att lyssna till vad folket säger under 364 dagar eller se till vad de gör under 365 dagar av året, utan lyssna till vad de säger att de vill på årets sista dag. På nyårsafton borde valen äga rum, på nyårsafton borde politikerna vara nyktra och lyssna mer än annars. Under övriga delen av året borde de ägna åt att på ett bättre sätt förklara varför de fattar beslut som majoriteten inte gillar.
onsdag 8 september 2010
Bekvämlighetssjukan
Jag är inte väldigt insatt i marxistisk teori. Jag skulle vilja läsa in mig mer, för det lilla jag sett stämmer väl överens med min uppfattning om rättvis resursfördelning. I obetänksamma stunder skulle jag kanske till och med drista mig till att kalla mig kommunist. Det är därför jag drabbas av ett sting i hjärtat när jag möter personer som engagerar sig i en kommunistisk rörelse som… inte tycker som jag. :)
I min kommande yrkesroll hoppas jag kunna arbeta eklektiskt, med flera olika psykologiska teorier bredvid varandra. Jag önskar ha ett brett bibliotek av verktyg som jag kan välja från varje gång jag träffar en ny klient. Att hela tiden ha ett öppet sinne för individens unikhet, som kanske kräver något helt nytt av mig som psykolog. När det kommer till samhällsbygge tänker jag precis likadant. Jag försöker att inte utesluta något, men heller inte helt okritiskt omfamna något. Att kalla mig kommunist skulle kanske ur det perspektivet vara ett fundamentalt fel eftersom jag då förbinder mig till ett befintligt paradigm, med brister och begränsningar.
Det som skapat en konflikt (i betydelsen ”oenighet”) är trängselskatt eller inte trängselskatt i Göteborg. Kommunistiska partiet är emot förslaget, vilket enligt en i partiet engagerad bekant handlar om att man i sådana fall än mer skulle göra bilen till en klassfråga. De har självklart rätt, det kan jag inte annat än instämma i. Jag gillar inte heller trängselskatt, eftersom folk borde köra mindre bil även om ingen säger åt dem att göra det. Bilismen är ett problem, det finns så många skäl till det att jag inte ens vill börja rabbla upp dem. Jag har i flera år funderat över alternativ till dagens liberala inställning till bilism. En idé jag har är att förbjuda privat ägande av bilar, och att genom lagstiftning tvinga kommunerna att driva bilpooler som ger varje medborgare en viss kvot bilutnyttjande (som självklart tvingar bilisten att cykla, gå eller åka kollektivt mer än idag). Ett sådant system skulle vara skattefinansierat, men det skulle självklart kosta att använda, eftersom det måste finnas en anledning att inte använda sin kvot. En detalj skulle kunna vara att de som inte använder sin kvot istället får betalt.
Hur som helst, huvudsaken är att det givetvis finns lösningar på bilismproblemet som även hanterar klassproblematiken. Allting är såklart möjligt bara man är villig att söka sig bortom ”omöjlighetsdimman” som människor så ofta tycks villa bort sig i. När jag diskuterade bilsituationen med den kommunistiska bekantskapen hade han inga nya idéer. Hans parti vill förbättra kollektivtrafiken. Ja, jo, det vill jag också, men var finns lösningen på klassproblematiken? Jag förväntade mig ett revolutionerande förslag som jag inte hade hört förut, men det fick jag inte. Det fanns en anledning. Denna person kör nämligen själv bil. När vi diskuterade hans situation ”måste” han ha bil, och han projicerade sitt eget behov på andra människor i samhället som är ”tvungna” att använda bil för att handla och hämta och lämna barn på skola. All energi rinner ur mig av sådana diskussioner. Personer som jag sätter ett visst hopp till visar sig ha intagit samma huvudsakliga riktning som alla andra, med en promilles gradskillnad, som tyvärr i det här fallet visar sig vara värre.
Det kommunistiska partiet vill inte ha trängselskatt för att förslaget inte tar hänsyn till klassperspektivet. Jag håller med om det, men anser att vissa principer måste ruckas på, då det finns en möjlighet att bilismen kan minska. Jag måste tyvärr acceptera att det politiska läget i Göteborg och Sverige är nära botten, och inse att det enda jag kan göra är att mata politikerna med en behavioristisk godisbit varje gång de röstar igenom förslag som andas hållbarhet, även om det så bara är minsta pust. Därför är jag för ett införande av trängselskatt i Göteborg.
I min kommande yrkesroll hoppas jag kunna arbeta eklektiskt, med flera olika psykologiska teorier bredvid varandra. Jag önskar ha ett brett bibliotek av verktyg som jag kan välja från varje gång jag träffar en ny klient. Att hela tiden ha ett öppet sinne för individens unikhet, som kanske kräver något helt nytt av mig som psykolog. När det kommer till samhällsbygge tänker jag precis likadant. Jag försöker att inte utesluta något, men heller inte helt okritiskt omfamna något. Att kalla mig kommunist skulle kanske ur det perspektivet vara ett fundamentalt fel eftersom jag då förbinder mig till ett befintligt paradigm, med brister och begränsningar.
Det som skapat en konflikt (i betydelsen ”oenighet”) är trängselskatt eller inte trängselskatt i Göteborg. Kommunistiska partiet är emot förslaget, vilket enligt en i partiet engagerad bekant handlar om att man i sådana fall än mer skulle göra bilen till en klassfråga. De har självklart rätt, det kan jag inte annat än instämma i. Jag gillar inte heller trängselskatt, eftersom folk borde köra mindre bil även om ingen säger åt dem att göra det. Bilismen är ett problem, det finns så många skäl till det att jag inte ens vill börja rabbla upp dem. Jag har i flera år funderat över alternativ till dagens liberala inställning till bilism. En idé jag har är att förbjuda privat ägande av bilar, och att genom lagstiftning tvinga kommunerna att driva bilpooler som ger varje medborgare en viss kvot bilutnyttjande (som självklart tvingar bilisten att cykla, gå eller åka kollektivt mer än idag). Ett sådant system skulle vara skattefinansierat, men det skulle självklart kosta att använda, eftersom det måste finnas en anledning att inte använda sin kvot. En detalj skulle kunna vara att de som inte använder sin kvot istället får betalt.
Hur som helst, huvudsaken är att det givetvis finns lösningar på bilismproblemet som även hanterar klassproblematiken. Allting är såklart möjligt bara man är villig att söka sig bortom ”omöjlighetsdimman” som människor så ofta tycks villa bort sig i. När jag diskuterade bilsituationen med den kommunistiska bekantskapen hade han inga nya idéer. Hans parti vill förbättra kollektivtrafiken. Ja, jo, det vill jag också, men var finns lösningen på klassproblematiken? Jag förväntade mig ett revolutionerande förslag som jag inte hade hört förut, men det fick jag inte. Det fanns en anledning. Denna person kör nämligen själv bil. När vi diskuterade hans situation ”måste” han ha bil, och han projicerade sitt eget behov på andra människor i samhället som är ”tvungna” att använda bil för att handla och hämta och lämna barn på skola. All energi rinner ur mig av sådana diskussioner. Personer som jag sätter ett visst hopp till visar sig ha intagit samma huvudsakliga riktning som alla andra, med en promilles gradskillnad, som tyvärr i det här fallet visar sig vara värre.
Det kommunistiska partiet vill inte ha trängselskatt för att förslaget inte tar hänsyn till klassperspektivet. Jag håller med om det, men anser att vissa principer måste ruckas på, då det finns en möjlighet att bilismen kan minska. Jag måste tyvärr acceptera att det politiska läget i Göteborg och Sverige är nära botten, och inse att det enda jag kan göra är att mata politikerna med en behavioristisk godisbit varje gång de röstar igenom förslag som andas hållbarhet, även om det så bara är minsta pust. Därför är jag för ett införande av trängselskatt i Göteborg.
lördag 5 juni 2010
Hushållsekonomin
För några veckor sedan berättade jag för en klasskamrat om min syn på en framtida återgång till ett "samhälle", eller snarare ett levnadssätt, med mer kollektivistisk vikt. Han gav mig då tipset att läsa Planhushållning och direktdemokrati av Paul Cockshott och Allin Cottrell. Den finns inte att låna på ett enda bibliotek i hela Göteborg(!?), däremot att beställa från Adlibris (jag upptäckte först nu att jag kunde beställa den direkt från förlaget).
Jag har ännu inte hunnit särskilt långt. Idag läste jag med stort intresse deras vänstervinklade beskrivning av framväxandet av den kapitalistiska ekonomisektorn, på bekostnad av den offentliga ekonomin och hushållsekonomin. De menar att "historisk sett är det viktigaste stadiet i denna process ersättandet av hushållens livsmedelsproduktion med det kapitalistiska jordbruket".
Hushållsekonomin innehåller de arbetstimmar som utförs oavlönade i hemmet. Författarna konstaterar att det är framför allt kvinnorna som historiskt har utfört och fortfarande idag står för det allra mesta arbetet. Ur det scenariot finns det endast två vägar. Antingen överlämnar man alltfler (alla?) sysslor som fortfarande finns kvar i hushållsekonomin åt det kapitalistiska systemet, eller så "kommer man överens" inom hushållssystemet om en annan arbetsfördelning (med andra ord, idogt arbete mot så kallad jämställdhet). Författarna utlovar en egen lösning på problemet i kapitel tolv. Jag är frestad att direkt hoppa fram dit, men vill nog först ta mig igenom de mer grundläggande analyserna av dagens situation.
Bara av att ha läst om detta väcker mycket tankar hos mig. Jag har på senare tid börjat propagera för att ett återtagande av kontrollen över matproduktionen är en viktig väg mot ett hållbart samhälle och en frigörelse från kapitalismen. Jag läser en del miljöbloggar och upptäcker att jag är långt ifrån ensam om åsikten. Till exempel tycks ett viktigt mål med rörelsen Transition Towns vara just att själv börja bruka jorden igen. Det finns en svensk gren här. Guerrilla Gardening-rörelsen är ett annat exempel.
På minst en punkt skiljer jag mig dock från de rörelser jag kommit i kontakt med. Transition TOWN, sustainable CITY och slow CITY. Dessa rörelser tycks klamrar sig fast vid staden. Jag kommer inte i det här inlägget ha möjlighet att utveckla alla mina skäl till varför jag inte tror på staden som företeelse. Det är dock mycket det min blogg kretsar kring, varför jag kommer återkomma till det i andra inlägg.
Jag har ännu inte hunnit särskilt långt. Idag läste jag med stort intresse deras vänstervinklade beskrivning av framväxandet av den kapitalistiska ekonomisektorn, på bekostnad av den offentliga ekonomin och hushållsekonomin. De menar att "historisk sett är det viktigaste stadiet i denna process ersättandet av hushållens livsmedelsproduktion med det kapitalistiska jordbruket".
Hushållsekonomin innehåller de arbetstimmar som utförs oavlönade i hemmet. Författarna konstaterar att det är framför allt kvinnorna som historiskt har utfört och fortfarande idag står för det allra mesta arbetet. Ur det scenariot finns det endast två vägar. Antingen överlämnar man alltfler (alla?) sysslor som fortfarande finns kvar i hushållsekonomin åt det kapitalistiska systemet, eller så "kommer man överens" inom hushållssystemet om en annan arbetsfördelning (med andra ord, idogt arbete mot så kallad jämställdhet). Författarna utlovar en egen lösning på problemet i kapitel tolv. Jag är frestad att direkt hoppa fram dit, men vill nog först ta mig igenom de mer grundläggande analyserna av dagens situation.
Bara av att ha läst om detta väcker mycket tankar hos mig. Jag har på senare tid börjat propagera för att ett återtagande av kontrollen över matproduktionen är en viktig väg mot ett hållbart samhälle och en frigörelse från kapitalismen. Jag läser en del miljöbloggar och upptäcker att jag är långt ifrån ensam om åsikten. Till exempel tycks ett viktigt mål med rörelsen Transition Towns vara just att själv börja bruka jorden igen. Det finns en svensk gren här. Guerrilla Gardening-rörelsen är ett annat exempel.
På minst en punkt skiljer jag mig dock från de rörelser jag kommit i kontakt med. Transition TOWN, sustainable CITY och slow CITY. Dessa rörelser tycks klamrar sig fast vid staden. Jag kommer inte i det här inlägget ha möjlighet att utveckla alla mina skäl till varför jag inte tror på staden som företeelse. Det är dock mycket det min blogg kretsar kring, varför jag kommer återkomma till det i andra inlägg.
måndag 17 maj 2010
Tid
Miljöpartiet har haft kongress i helgen. Den visade med all önskvärd tydlighet att gräsrötterna, opåverkade av språkrörens patologiska kompromissvilja, har en bibehållen fin människosyn. Jag blir alldeles varm i kroppen då jag hör att de kört över partiledningen i flera frågor, till exempel kravet på arbetstidsförkortning. Det tyder på att det i partiet finns gott om människor med intakta värderingar, trots de senaste årens urvattnade partitopp. Det känns som att somliga partiföreträdare efter en eller ett par mandatperioder i riksdagen hamnar i en etisk torktumlare, i vilken de inte kan skilja ner från upp, men framför allt rätt från fel. Och nu talar jag fortfarande, liksom jag gjorde i mitt förra inlägg, om deras egna värderingar.
Jag kan samtidigt förstå dem. De befinner sig i ett ständigt rampljus. Och uppmärksamhet får människor att bli livrädda för att göra eller säga något fel. Det som de rapar upp i debatter och intervjuer blir därför något utslätat diplomatiskt, som bara i sina bästa stunder lyckas reta de mer insatta borgerliga ledarskribenterna (lyckligtvis kan medlemsleden i MP fortfarande göra det). I skenet från studiolamporna synes deras en gång så radikala åsikter vara ett minne blott. I samband med kongressen hörde jag språkrören uttala sig sig om de hetaste frågorna. För mig är det tydligt att de inte vill skapa splittring i det rödgröna blocket. De umgås med Sahlin alltför mycket säger jag. I ambitionen att skapa en regering i vilken alla säger och tycker samma sak - annars kanske journalisterna gör en alltför stor sak av olikheterna - så närmar man sig hela tiden de andra partiernas ståndpunkter. Enligt mig mister man i den processen sig själv, och tappar bort de värderingar som gjorde att man en gång i tiden engagerade sig politiskt.
Arbetstidsförkortningen är ju ett sådant exempel. Liksom C-ledningen för inte så länge sedan rättade sig i alliansens led när de gick med på att godkänna framtida utbyggnad av kärnkraften, tycks MPs topp vara villiga att göra sig av med kravet på kortare arbetsveckor, för att inte stöta sig med S. Det är inte genomförbart under den här mandatperioden, säger Peter Eriksson. Min uppfattning har hela tiden varit att MP vill ha arbetstidsförkortning i en strävan att öka livskvalitén hos medborgarna, minska arbetslösheten och höja folkhälsan. Medan det märks att det i medlemsleden finns en stark tanke att börja vid roten av problemet, tycks ledningen (läs:språkrören) anse att det är viktigt att försöka bota symtomen på de problem som uppstår när man har ett systemfel. Man börjar helt enkelt i fel ände, precis som alla andra partier.
Tid. Det är det det handlar om. Malin Lernfelt på GP skriver att miljöpartister i Converse (hennes sätt att skilja ut ansvarslösa medlemmar från klok partitopp) inte vill arbeta. Jag har inga converse, men känner mig ändå träffad. Jag vill definitivt arbeta. Däremot känner jag inte att jag kan dela nuet med min familj, om jag arbetar 40 timmar i veckan. Jag har gjort just det i flera år av mitt vuxna liv. På somliga av ställena har jag helt klart upplevt att jag egentligen hade kunnat producera samma mervärde på sex timmar som jag då tvingades göra på åtta. Långa stunder av overksamhet, tankarna som far iväg till andra platser. Jag har knappast varit ultraeffektiv på vissa av arbetsplatserna. Jag har ofta slagit av på takten, för att över huvud taget klara av att göra samma sak till kl 17.00. Därtill har jag ofta tvingats ta en obetald en timme lång lunchrast. Om jag istället hade arbetat sex timmar om dagen, med en halvtimmes betald rast (det vill säga fem minuter per timme), hade jag lätt klarat av de två 2:45 långa förmiddags- och eftermiddagspassen. Jag skulle till exempel kunna börja klockan 8:00 och sluta 14:00. Fråga vem som helst under ett sådant pass, och den skulle säkerligen inte behöva våndas över tanken på hur länge den behöver vara på jobbet. En förälder kan hämta sitt barn på skolan eller förskolan redan klockan 15:00, och ge relationen två eller tre timmar till jämfört med om den hade arbetat en åttatimmarsdag. Enligt mig skulle det sannolikt inte ens krävas att alla arbetsplatserna anställer fler. I framför allt fabriker skulle effektiviteten under sex timmar utan tvekan vara högre än under åtta timmar. Om jag har rätt i att effektiviteten skulle höjas, men mervärdet skulle stanna vid en aningen mindre mängd än vid längre arbetstid, skulle mycket ändå vara vunnet.
När det handlar om arbete tänker jag nämligen i första hand på relationerna. Relationerna till andra människor måste hela tiden vara i fokus. Ingen profit ska få inkräkta på människors behov av en livaktig relation till sina barn och sina vänner. Om nu nyliberalerna vill ha ett ben att bita på, så skulle jag tro att en förkortning av arbetstiden i slutändan leder till mindre behov av elevhälsovård i skolan och olika former av psykisk vård. Min uppfattning är att till exempel Ingvar Nilsson pratar om precis det. Läs gärna mer om honom här.
Läs också Birger Schlaugs blogginlägg om MPs kongress: till exempel det här, och det här.
Jag kan samtidigt förstå dem. De befinner sig i ett ständigt rampljus. Och uppmärksamhet får människor att bli livrädda för att göra eller säga något fel. Det som de rapar upp i debatter och intervjuer blir därför något utslätat diplomatiskt, som bara i sina bästa stunder lyckas reta de mer insatta borgerliga ledarskribenterna (lyckligtvis kan medlemsleden i MP fortfarande göra det). I skenet från studiolamporna synes deras en gång så radikala åsikter vara ett minne blott. I samband med kongressen hörde jag språkrören uttala sig sig om de hetaste frågorna. För mig är det tydligt att de inte vill skapa splittring i det rödgröna blocket. De umgås med Sahlin alltför mycket säger jag. I ambitionen att skapa en regering i vilken alla säger och tycker samma sak - annars kanske journalisterna gör en alltför stor sak av olikheterna - så närmar man sig hela tiden de andra partiernas ståndpunkter. Enligt mig mister man i den processen sig själv, och tappar bort de värderingar som gjorde att man en gång i tiden engagerade sig politiskt.
Arbetstidsförkortningen är ju ett sådant exempel. Liksom C-ledningen för inte så länge sedan rättade sig i alliansens led när de gick med på att godkänna framtida utbyggnad av kärnkraften, tycks MPs topp vara villiga att göra sig av med kravet på kortare arbetsveckor, för att inte stöta sig med S. Det är inte genomförbart under den här mandatperioden, säger Peter Eriksson. Min uppfattning har hela tiden varit att MP vill ha arbetstidsförkortning i en strävan att öka livskvalitén hos medborgarna, minska arbetslösheten och höja folkhälsan. Medan det märks att det i medlemsleden finns en stark tanke att börja vid roten av problemet, tycks ledningen (läs:språkrören) anse att det är viktigt att försöka bota symtomen på de problem som uppstår när man har ett systemfel. Man börjar helt enkelt i fel ände, precis som alla andra partier.
Tid. Det är det det handlar om. Malin Lernfelt på GP skriver att miljöpartister i Converse (hennes sätt att skilja ut ansvarslösa medlemmar från klok partitopp) inte vill arbeta. Jag har inga converse, men känner mig ändå träffad. Jag vill definitivt arbeta. Däremot känner jag inte att jag kan dela nuet med min familj, om jag arbetar 40 timmar i veckan. Jag har gjort just det i flera år av mitt vuxna liv. På somliga av ställena har jag helt klart upplevt att jag egentligen hade kunnat producera samma mervärde på sex timmar som jag då tvingades göra på åtta. Långa stunder av overksamhet, tankarna som far iväg till andra platser. Jag har knappast varit ultraeffektiv på vissa av arbetsplatserna. Jag har ofta slagit av på takten, för att över huvud taget klara av att göra samma sak till kl 17.00. Därtill har jag ofta tvingats ta en obetald en timme lång lunchrast. Om jag istället hade arbetat sex timmar om dagen, med en halvtimmes betald rast (det vill säga fem minuter per timme), hade jag lätt klarat av de två 2:45 långa förmiddags- och eftermiddagspassen. Jag skulle till exempel kunna börja klockan 8:00 och sluta 14:00. Fråga vem som helst under ett sådant pass, och den skulle säkerligen inte behöva våndas över tanken på hur länge den behöver vara på jobbet. En förälder kan hämta sitt barn på skolan eller förskolan redan klockan 15:00, och ge relationen två eller tre timmar till jämfört med om den hade arbetat en åttatimmarsdag. Enligt mig skulle det sannolikt inte ens krävas att alla arbetsplatserna anställer fler. I framför allt fabriker skulle effektiviteten under sex timmar utan tvekan vara högre än under åtta timmar. Om jag har rätt i att effektiviteten skulle höjas, men mervärdet skulle stanna vid en aningen mindre mängd än vid längre arbetstid, skulle mycket ändå vara vunnet.
När det handlar om arbete tänker jag nämligen i första hand på relationerna. Relationerna till andra människor måste hela tiden vara i fokus. Ingen profit ska få inkräkta på människors behov av en livaktig relation till sina barn och sina vänner. Om nu nyliberalerna vill ha ett ben att bita på, så skulle jag tro att en förkortning av arbetstiden i slutändan leder till mindre behov av elevhälsovård i skolan och olika former av psykisk vård. Min uppfattning är att till exempel Ingvar Nilsson pratar om precis det. Läs gärna mer om honom här.
Läs också Birger Schlaugs blogginlägg om MPs kongress: till exempel det här, och det här.
torsdag 13 maj 2010
Det rätta
För några år sedan, på vegan.nu, gav jag mig ibland in i diskussioner om olika saker, och fann mig till slut så full av ångest att jag inte kunde tänka på något annat än på hur mina formuleringar sett ut i de olika diskussionstrådarna, och hur jag skulle ha kunnat formulera mig bättre. På vegan.nu var stämningen tyvärr ganska hätsk, vilket inte direkt gynnade den mentala hälsan. Så jag slutade till slut med nätdiskuterandet. Då och då har jag sedan dess kastat ur mig något i ett kommentarsutrymme på papperstidningarnas hemsidor. Ibland har jag skrivit insändare i den lokala borgerliga morgontidningen. Men trots att jag är full av åsikter ger jag sällan uttryck för dem. Jag har länge funderat på varför.
Nyligen gav jag mig in i en diskussion som visade sig bli ganska het. Det handlade om köttets påverkan på miljön. En företrädare för en stor miljöorganisation påpekade att påståendet att kött är en klimatbov står fast, och att SvD feltolkat den finska forskningen. I den aktuella diskussionstråden skrev en person ett blott fem rader långt inlägg, men hann med att hävda följande:
- att äta kött ofta och mkt är en rättighet för våra kroppar
- vad vore livet utan oxfilé
- det är "ganska andefattigt att bara se grönfoder på våra tallrikar"
- grönsaker är inte skonsamt för våra magar
- vi människor är inte gräsätare från begynnelsen
Det enda jag vill berömma vederbörande för är att han lyckades få med så mycket information på så lite utrymme. Ju mer jag läste av inlägget desto tröttare blev jag. Jag ville självklart inte reagera på hans uppenbara provokationer. Å ena sidan ville jag skriva något om hur infantilt dumt hans inlägg var (vilket jag fortfarande tycker), å andra sidan ville jag försöka sätta mig in i hans löjliga världssyn och svara något som mötte honom på hans plan. Jag tror att det till slut blev ett mellanting. Jag lyckades vara mer sansad än jag tror att jag någonsin varit när jag i affekt skrivit ett diskussionsinlägg. Jag förklarade att vi människor måste se bortom känslor och primitiva önskningar, om vi ska kunna förändra världen. Jag skrev också att jag inte tror att hen givit vegetarisk mat en ärlig chans, och avslutade med att önska honom lycka till i hans miljöengagemang.
Personen som skrev inlägget svarade aldrig. Däremot dök det upp en hela massa alldeles vrickade människor, som gav sig på mitt kategoriska synsätt. Visst, jag ger dem så mycket, jag är kategorisk på det sättet att jag hävdar att köttfri mat är mer resurssnålt och därmed mer miljövänligt än en köttrik. I mina inlägg, jag skrev nämligen flera, hävdade jag just att det faktiskt inte är möjligt att invända mot det. Ingen invände direkt mot det, däremot att mitt hårda sätt att argumentera skrämmer bort folk som vill bli mer miljömedvetna. Medan jag diskuterade började jag att utveckla en tanke som jag tror att jag inte hade när jag började diskutera. Jag vet att man inte ska hävda originalitet; oftast har någon annan tänkt tanken tidigare. Så är det givetvis i det här fallet också.
Jag hävdade att frågan om vad som är rätt och fel är väldigt komplex, eftersom människor sällan agerar utifrån deras egen uppfattning om vad som är rätt och fel. Så är det, är jag övertygad om, till exempel med rökning och köttätande. Människor vet att de gör en hel massa fel under dagen. Och här bör jag vara tydlig. Jag tror att de själva anser att de gör fel (dvs. subjektivt fel). Däremot kanske de inte är medvetna om det. Istället för att konstatera att de faktiskt gör fel, och kanske inte alltid kan göra "det rätta", så kastar de ur sig en massa rationaliseringar för att slippa hantera ångesten att göra fel. Jag är sannolikt starkt influerad av Freuds uppfattning om försvar när jag tänker så här. Alltså, att individen gör något som döljer ångesten.
Ju mer jag tänker på det här desto mer övertygad är jag om att det förhåller sig så. Att göra fel, eller snarare att inte kunna prestera det som omgivningen förväntar av mig, har varit ett tema genom hela mitt liv. Jag har vuxit upp i en prestationsbaserad familj, där jag upplevt att jag ibland häcklats för begångna fel, och inte fått stöd i att utveckla mina styrkor. Det har såklart lett till en ständig fruktan att inte leva upp till förväntningar, vilket bland annat har visat sig i en osäkerhet i förhållanden. Jag lever nu äntligen i ett tryggt förhållande, som jag upplever tillåter mig att vara mig själv, med såväl mina brister som mina tillgångar.
Jag kan mot bakgrund av det här förstå att många av människorna som läser mina kategoriska ord känner en ångest över att de inte gör rätt. Det finns säkert en enorm mängd människor som vuxit upp under liknande förhållanden som jag, som får ångest vid varje liten antydan om att de gör fel. Lösningen är att fly, och att hävda att de inte alls gör fel. Den ångest jag nämnde kom över mig när jag förr i tiden diskuterade på Internet handlade säkert om precis det. Istället för att utveckla min upplevelse av att vad som är rätt och fel, hävdade jag envist att jag visst hade rätt trots att jag innerst inne inte var säker, eller så slutade jag helt enkelt att diskutera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)