Ibland är jag konservativ, ibland inte

Som vanligt när jag försöker mig på något så dör intresset relativt snabbt. Som med den här bloggen, jag kastar mig in i det med stor entusiasm, men klarar inte av att finna kontinuiteten. Jag kan bara förklara det med att jag är mentalt väldigt rastlös. Nu när jag närmar mig slutet på min psykologutbildning inser jag att det är i kärnan till mina problem som jag behöver söka. Jag har för avsikt att återuppta terapin när jag börjar jobba. Det finns då förhoppningsvis både tidsmässigt och ekonomiskt utrymme för det. Jag känner att de 50 timmar vi fick subventionerade under utbildningen var på tok för få.

Mitt intresse för ett annat samhälle har absolut inte falnat. Jag tror att vi behöver förändra våra sätt att betrakta andra människor i grunden för att utvecklas. Idag är utvecklingen tyvärr på väg i rakt motsatt riktning. Människor isolerar sig allt mer från andra, och lär sig därigenom av med att känna av stämningar och känslor. Det svenska samhällets individualisering är i mina ögon en stor katastrof. Vi behöver inte mer egocentrering, vi behöver mer mentalisering och empati, mer kollektivism.

I linje med dessa tankar såg jag häromveckan ett väldigt intressant avsnitt av Colbert report. Jag har numera svårt att undvika att se på alla avsnitt av detta fantastiska program, liksom The Daily Show. Hur som helst, i förra veckan hade Colbert besök av en socialpsykolog vid namn Jonathan Haidt. Han var där för att promota sina senaste bok The Righteous Mind. Han menar att vi när vi samarbetar med andra har en tendens att forma grupper, lag, stammar, i vilka vi sen "loose sight of the truth". Vidare menar han att vi är fantastiskt bra på att argumentera för vår sak, "we all evolved to be lawyers", vilket kan vara en hämsko.

Colbert visar som vanligt sin fantastiska intelligens inte bara genom att själv använda och sammanfatta det som intervjuobjekt har skrivit eller sagt på ett bra sätt, dessutom har han förmågan att samtidigt vara rapp och rolig utifrån ståndpunkten hos sin persona, sitt konservativa alter ego. Det som framför allt fastnade i mig var när Haidt fick frågan om han själv är liberal eller konservativ. Han förklarade att han varit liberal hela sitt liv, men att han i och med arbetet med boken insåg att konservativa (dock ej republikaner) förmodligen har en mer korrekt syn på den mänskliga naturen. Som förväntat applåderade inte publiken vid just detta tillfälle. :)

Jag vet inte varför, men i mitt inre blev jag inte upprörd, såsom Haidt själv menar att man blir när man hör "motståndaren" förklara sin sak. Det finns nog mycket konservatism i mitt inre. Liv Strömqvist menar, åtminstone genom sina serier, att barn är kristdemokrater. Under psykologutbildningen och under den barnterapi jag själv har bedrivit har jag tvingats föreställa mig framför allt hur barn skulle se på saker och ting. Det har varit ovärderlig kunskap när jag i vardagen behöver möta min bonusdotter. Min slutsats är som Strömqvists; barn vill ha sina föräldrar. I det avseende håller jag därmed med Eva Rusz, även om jag tror att det finns individuella skillnader i hur trygga barnen är att innan två års ålder lämnas till förskola. Men diskussionen måste vidgas, även äldre barn behöver få vara beroende av sina föräldrar, trots att de ibland vill få vara självständiga. Det finns inga tydliga gränser för när barnen måste anses vara självständiga varelser. Det generella svaret är "alla människor oavsett ålder har ibland behov av stöd, av att vara liten och svag". Det största problem enligt mig är dagens samhälles märkliga besatthet av självförverkligande och självständighet. Vad har hänt med kärlek och gemenskap?

Vidare ser jag personligen konservativa drag i partier där progressivitet borde vara ledordet, drag som är långt ifrån bra. Anledningen är att konservatism i mina ögon har en tendens att helt bortse från konsekvenser av egna handlingar. Till exempel finner jag stora grupper av socialdemokrater som helt tycks bortse från vad vissa arbetstillfällen får för konsekvenser för vårt samhälle och för välden i stort. Principen att alla ska ha rätt till heltidsarbete får ibland negativa konsekvenser, och då behöver man omvärdera situationen. Människor behöver helt enkelt använda sin oslagbara intelligens och potentiella förmåga till empati till att göra världen bättre inte bara för sig själva, utan för alla.

Har politikerna missförstått sina uppdrag?

Vad gör människor på nyårsafton, när de fått i sig sina första alkoholhaltiga droppar för dagen? Vad säger de till sina nära, när de står i köket och tillagar kvällens mat? Säger de samma sak som andra dagar?

Nej, de säger något helt annat. De pratar om brister. Allting som de under året misslyckats med, kommer fram under dessa timmar på årets sista dag. Nyårsafton är dessutom en dag då det är legitimt att frossa i dessa okynneshandlingar. Det är socialt accepterat att äta mycket och onyttigt, att dricka mer än man annars gör, att stanna upp till tidigt på nyårsdagens morgon med whiskeyflaskan som sällskap. Det är också en dag då många har svårt att hålla tillbaka missnöjestankar gentemot andra. Kritik som pyrt under ytan under året får plötsligt luft. Inte sällan bråkas det på nyårsafton, då försvaren tillfälligt monterats ned.

Våra handlingar försvaras däremot väl under de övriga 364 dagarna. Det är svårt för människor att under dessa dagar göra andra val än de som gynnar bekvämlighet och onyttighet. Man väljer bilen framför cykeln eller bussen. Man väljer soffan framför löparspåren. Man väljer chipsen framför morotsstavar och nötter. På nyårsafton kommer missnöjet med dessa val fram. Då är det okej att lufta bristande förmåga att följa det livsspår som man egentligen helst av allt skulle vilja följa. Alla förstår dig, om du gör det. För dessa andra har egna brister, som de gärna delger. Under kvällen kanske man kommer fram till var sina löften. Man lovar kanske att röra på sig mer, äta nyttigare, röka mindre eller att stressa mindre.

Löften som dessa är självklart dömda att inte uppfyllas. Och det finns goda skäl till det. För medan man just denna dag på året kan vara självkritisk och självreflekterande, så fungerar man diametralt helt väsensskilt resten av året. Man kör bil, kanske endast med ett litet sting av dåligt samvete inför att detta leder till ökat midjemått eller sämre miljö. Man sitter där i soffan och sträcker sig efter chipsskålen utan att ens orka tänka på vilka aktiviteter och mat man istället borde fylla tillvaron med. Försvaren är ju starka under resten av året. Det går till och med så långt att man engagerar sig i frågor som upprätthåller detta ohälsosamma och faktiskt enligt en själv felaktiga sätt att leva. Men uppfattningen om hur man bör och vill leva ligger onåbara, bakom en mur av försvar. När man går till valurnan är det valsedlar för partier som lovat sänka bensinskatten och rösta nej till trängselskatt som hamnar i kuverten.

Jag tror att politikerna har missförstått sitt uppdrag. Deras jobb borde inte vara att lyssna till vad folket säger under 364 dagar eller se till vad de gör under 365 dagar av året, utan lyssna till vad de säger att de vill på årets sista dag. På nyårsafton borde valen äga rum, på nyårsafton borde politikerna vara nyktra och lyssna mer än annars. Under övriga delen av året borde de ägna åt att på ett bättre sätt förklara varför de fattar beslut som majoriteten inte gillar.

Tid

Miljöpartiet har haft kongress i helgen. Den visade med all önskvärd tydlighet att gräsrötterna, opåverkade av språkrörens patologiska kompromissvilja, har en bibehållen fin människosyn. Jag blir alldeles varm i kroppen då jag hör att de kört över partiledningen i flera frågor, till exempel kravet på arbetstidsförkortning. Det tyder på att det i partiet finns gott om människor med intakta värderingar, trots de senaste årens urvattnade partitopp. Det känns som att somliga partiföreträdare efter en eller ett par mandatperioder i riksdagen hamnar i en etisk torktumlare, i vilken de inte kan skilja ner från upp, men framför allt rätt från fel. Och nu talar jag fortfarande, liksom jag gjorde i mitt förra inlägg, om deras egna värderingar.

Jag kan samtidigt förstå dem. De befinner sig i ett ständigt rampljus. Och uppmärksamhet får människor att bli livrädda för att göra eller säga något fel. Det som de rapar upp i debatter och intervjuer blir därför något utslätat diplomatiskt, som bara i sina bästa stunder lyckas reta de mer insatta borgerliga ledarskribenterna (lyckligtvis kan medlemsleden i MP fortfarande göra det). I skenet från studiolamporna synes deras en gång så radikala åsikter vara ett minne blott. I samband med kongressen hörde jag språkrören uttala sig sig om de hetaste frågorna. För mig är det tydligt att de inte vill skapa splittring i det rödgröna blocket. De umgås med Sahlin alltför mycket säger jag. I ambitionen att skapa en regering i vilken alla säger och tycker samma sak - annars kanske journalisterna gör en alltför stor sak av olikheterna - så närmar man sig hela tiden de andra partiernas ståndpunkter. Enligt mig mister man i den processen sig själv, och tappar bort de värderingar som gjorde att man en gång i tiden engagerade sig politiskt.

Arbetstidsförkortningen är ju ett sådant exempel. Liksom C-ledningen för inte så länge sedan rättade sig i alliansens led när de gick med på att godkänna framtida utbyggnad av kärnkraften, tycks MPs topp vara villiga att göra sig av med kravet på kortare arbetsveckor, för att inte stöta sig med S. Det är inte genomförbart under den här mandatperioden, säger Peter Eriksson. Min uppfattning har hela tiden varit att MP vill ha arbetstidsförkortning i en strävan att öka livskvalitén hos medborgarna, minska arbetslösheten och höja folkhälsan. Medan det märks att det i medlemsleden finns en stark tanke att börja vid roten av problemet, tycks ledningen (läs:språkrören) anse att det är viktigt att försöka bota symtomen på de problem som uppstår när man har ett systemfel. Man börjar helt enkelt i fel ände, precis som alla andra partier.

Tid. Det är det det handlar om. Malin Lernfelt på GP skriver att miljöpartister i Converse (hennes sätt att skilja ut ansvarslösa medlemmar från klok partitopp) inte vill arbeta. Jag har inga converse, men känner mig ändå träffad. Jag vill definitivt arbeta. Däremot känner jag inte att jag kan dela nuet med min familj, om jag arbetar 40 timmar i veckan. Jag har gjort just det i flera år av mitt vuxna liv. På somliga av ställena har jag helt klart upplevt att jag egentligen hade kunnat producera samma mervärde på sex timmar som jag då tvingades göra på åtta. Långa stunder av overksamhet, tankarna som far iväg till andra platser. Jag har knappast varit ultraeffektiv på vissa av arbetsplatserna. Jag har ofta slagit av på takten, för att över huvud taget klara av att göra samma sak till kl 17.00. Därtill har jag ofta tvingats ta en obetald en timme lång lunchrast. Om jag istället hade arbetat sex timmar om dagen, med en halvtimmes betald rast (det vill säga fem minuter per timme), hade jag lätt klarat av de två 2:45 långa förmiddags- och eftermiddagspassen. Jag skulle till exempel kunna börja klockan 8:00 och sluta 14:00. Fråga vem som helst under ett sådant pass, och den skulle säkerligen inte behöva våndas över tanken på hur länge den behöver vara på jobbet. En förälder kan hämta sitt barn på skolan eller förskolan redan klockan 15:00, och ge relationen två eller tre timmar till jämfört med om den hade arbetat en åttatimmarsdag. Enligt mig skulle det sannolikt inte ens krävas att alla arbetsplatserna anställer fler. I framför allt fabriker skulle effektiviteten under sex timmar utan tvekan vara högre än under åtta timmar. Om jag har rätt i att effektiviteten skulle höjas, men mervärdet skulle stanna vid en aningen mindre mängd än vid längre arbetstid, skulle mycket ändå vara vunnet.

När det handlar om arbete tänker jag nämligen i första hand på relationerna. Relationerna till andra människor måste hela tiden vara i fokus. Ingen profit ska få inkräkta på människors behov av en livaktig relation till sina barn och sina vänner. Om nu nyliberalerna vill ha ett ben att bita på, så skulle jag tro att en förkortning av arbetstiden i slutändan leder till mindre behov av elevhälsovård i skolan och olika former av psykisk vård. Min uppfattning är att till exempel Ingvar Nilsson pratar om precis det. Läs gärna mer om honom här.

Läs också Birger Schlaugs blogginlägg om MPs kongress: till exempel det här, och det här.

Politik

Jag har en mycket ambivalent syn på demokrati. Många brukar nämna demokratin som den yttersta styrelseformen. Om religionen var opium för folket på 1800-talet, så tycks demokratin vara 2000-talets opium. Det finns självklart en fördel med demokrati, jämfört med vad som fanns tidigare, men att blint hävda att demokratin är den sista utposten känns för mig löjligt.

Med tanke på hur mycket vi vet om människans psyke, vore det nämligen aningen dumt att alltid lyssna till vad individen önskar sig. Det vore lite som att alltid tillmötesgå det som ett barn skriker efter. Det är klart som fan att människorna som riskerar att få en stor fet betongkonstruktion i närheten av sitt hem röstar nej i en folkomröstning om Öresundsbron (som vi dock aldrig fick rösta om), på samma sätt som det är föga förvånande att Stockholmare, som gärna reser till Köpenhamn då och då, röstar ja till densamma. Mänskliga individer är nämligen i mina ögon självcentrerad, precis som alla ickemänskliga individer. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi människor dock utvecklat förmågor som gör att vi kan fundera över, och i vissa fall hämma, den primitiva, själviska strävan.

Trots denna förmåga så agerar de allra flesta av oss, så även jag, ofta i enlighet med den själviska rösten som bubblar upp ur vårt inre (detet). Jag själv blir till exempel argare över något då jag först blivit utsatt för stress. Om jag sover dåligt och kommer till jobbet och får skäll av chefen, så är min tröskel för att bli arg på min flickvän som ber mig att diska när jag kommer hem betydligt lägre än om jag hade sovit tillräcklig och fått beröm av chefen. Med en bättre impulskontroll och en bättre möjlighet att förstå sambanden i mitt beteende skulle jag kanske på ett sansat sätt kunna diskutera min irritation med min flickvän. De tillfällen jag lyckas med det är dessvärre undantag. Jag är liksom alla andra imperfekt. Men jag tror på ständig strävan i förbättrande riktning. När jag idag ser mig själv i spegeln ser jag en helt annan människa än jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Jag har medvetandegjort en mängd aspekter av mig själv, hur och varför jag reagerar och agerar som jag gör. Det har bland annat inneburit att min sociala fobi lindrats, att jag blivit mer självsäker och att jag är lyckligare. Det har dock inte alltid varit lätt, utan krävt idogt arbete. Jag har bland annat gått i utbildningsterapi inom ramen för psykologprogrammet, och jag har medvetet utsatt mig för påfrestande situationer.

Jag träffar dagligen vuxna människor som i mångt och mycket tycks ha gett upp. De har en air av likgiltighet över sig. Dock inte likgiltighet över sin egen situation. Däremot tycks drömmen på ett bättre samhälle ha försvunnit. Det visionära har ersatts av en kamp för att bevara saker som de är. De håller varandra skyddade från störning genom att påpeka hur förträffligt Sverige är i internationella jämförelser. Jag är ganska säker på att jag hört politiker nämna det i debatter, för att försvara varför till exempel inte skolan fått mer resurser.

Det största problemet med politiken är alltså att den bygger på en mängd subjekts önskningar. För att till exempel minska biltrafiken skulle det krävas att flera av de förtroendevalda gör det svårare för sig själv att använda bilen. Nämligen: "Närmare 90 % av befolkningen åkte bil åtminstone någon gång i veckan, medan bara 30 % åkte med kollektiva färdmedel någon gång i veckan" (ur RES 2005–2006 Den nationella resvaneundersökningen). Jag skulle faktiskt vilja använda det som bevis för det jag skrivit ovan. Politiker har helt enkelt inte möjligheten att gå ut ur sin egen situation och fatta ett beslut baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag nöjer mig för tillfället med att ha fört fram de brister jag ser med demokratin som den ser ut idag, och kommer sannolikt återkomma till hur jag tror att alternativ skulle kunna se ut.