För några veckor sedan berättade jag för en klasskamrat om min syn på en framtida återgång till ett "samhälle", eller snarare ett levnadssätt, med mer kollektivistisk vikt. Han gav mig då tipset att läsa Planhushållning och direktdemokrati av Paul Cockshott och Allin Cottrell. Den finns inte att låna på ett enda bibliotek i hela Göteborg(!?), däremot att beställa från Adlibris (jag upptäckte först nu att jag kunde beställa den direkt från förlaget).
Jag har ännu inte hunnit särskilt långt. Idag läste jag med stort intresse deras vänstervinklade beskrivning av framväxandet av den kapitalistiska ekonomisektorn, på bekostnad av den offentliga ekonomin och hushållsekonomin. De menar att "historisk sett är det viktigaste stadiet i denna process ersättandet av hushållens livsmedelsproduktion med det kapitalistiska jordbruket".
Hushållsekonomin innehåller de arbetstimmar som utförs oavlönade i hemmet. Författarna konstaterar att det är framför allt kvinnorna som historiskt har utfört och fortfarande idag står för det allra mesta arbetet. Ur det scenariot finns det endast två vägar. Antingen överlämnar man alltfler (alla?) sysslor som fortfarande finns kvar i hushållsekonomin åt det kapitalistiska systemet, eller så "kommer man överens" inom hushållssystemet om en annan arbetsfördelning (med andra ord, idogt arbete mot så kallad jämställdhet). Författarna utlovar en egen lösning på problemet i kapitel tolv. Jag är frestad att direkt hoppa fram dit, men vill nog först ta mig igenom de mer grundläggande analyserna av dagens situation.
Bara av att ha läst om detta väcker mycket tankar hos mig. Jag har på senare tid börjat propagera för att ett återtagande av kontrollen över matproduktionen är en viktig väg mot ett hållbart samhälle och en frigörelse från kapitalismen. Jag läser en del miljöbloggar och upptäcker att jag är långt ifrån ensam om åsikten. Till exempel tycks ett viktigt mål med rörelsen Transition Towns vara just att själv börja bruka jorden igen. Det finns en svensk gren här. Guerrilla Gardening-rörelsen är ett annat exempel.
På minst en punkt skiljer jag mig dock från de rörelser jag kommit i kontakt med. Transition TOWN, sustainable CITY och slow CITY. Dessa rörelser tycks klamrar sig fast vid staden. Jag kommer inte i det här inlägget ha möjlighet att utveckla alla mina skäl till varför jag inte tror på staden som företeelse. Det är dock mycket det min blogg kretsar kring, varför jag kommer återkomma till det i andra inlägg.
