Politik

Jag har en mycket ambivalent syn på demokrati. Många brukar nämna demokratin som den yttersta styrelseformen. Om religionen var opium för folket på 1800-talet, så tycks demokratin vara 2000-talets opium. Det finns självklart en fördel med demokrati, jämfört med vad som fanns tidigare, men att blint hävda att demokratin är den sista utposten känns för mig löjligt.

Med tanke på hur mycket vi vet om människans psyke, vore det nämligen aningen dumt att alltid lyssna till vad individen önskar sig. Det vore lite som att alltid tillmötesgå det som ett barn skriker efter. Det är klart som fan att människorna som riskerar att få en stor fet betongkonstruktion i närheten av sitt hem röstar nej i en folkomröstning om Öresundsbron (som vi dock aldrig fick rösta om), på samma sätt som det är föga förvånande att Stockholmare, som gärna reser till Köpenhamn då och då, röstar ja till densamma. Mänskliga individer är nämligen i mina ögon självcentrerad, precis som alla ickemänskliga individer. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har vi människor dock utvecklat förmågor som gör att vi kan fundera över, och i vissa fall hämma, den primitiva, själviska strävan.

Trots denna förmåga så agerar de allra flesta av oss, så även jag, ofta i enlighet med den själviska rösten som bubblar upp ur vårt inre (detet). Jag själv blir till exempel argare över något då jag först blivit utsatt för stress. Om jag sover dåligt och kommer till jobbet och får skäll av chefen, så är min tröskel för att bli arg på min flickvän som ber mig att diska när jag kommer hem betydligt lägre än om jag hade sovit tillräcklig och fått beröm av chefen. Med en bättre impulskontroll och en bättre möjlighet att förstå sambanden i mitt beteende skulle jag kanske på ett sansat sätt kunna diskutera min irritation med min flickvän. De tillfällen jag lyckas med det är dessvärre undantag. Jag är liksom alla andra imperfekt. Men jag tror på ständig strävan i förbättrande riktning. När jag idag ser mig själv i spegeln ser jag en helt annan människa än jag gjorde när jag flyttade hemifrån. Jag har medvetandegjort en mängd aspekter av mig själv, hur och varför jag reagerar och agerar som jag gör. Det har bland annat inneburit att min sociala fobi lindrats, att jag blivit mer självsäker och att jag är lyckligare. Det har dock inte alltid varit lätt, utan krävt idogt arbete. Jag har bland annat gått i utbildningsterapi inom ramen för psykologprogrammet, och jag har medvetet utsatt mig för påfrestande situationer.

Jag träffar dagligen vuxna människor som i mångt och mycket tycks ha gett upp. De har en air av likgiltighet över sig. Dock inte likgiltighet över sin egen situation. Däremot tycks drömmen på ett bättre samhälle ha försvunnit. Det visionära har ersatts av en kamp för att bevara saker som de är. De håller varandra skyddade från störning genom att påpeka hur förträffligt Sverige är i internationella jämförelser. Jag är ganska säker på att jag hört politiker nämna det i debatter, för att försvara varför till exempel inte skolan fått mer resurser.

Det största problemet med politiken är alltså att den bygger på en mängd subjekts önskningar. För att till exempel minska biltrafiken skulle det krävas att flera av de förtroendevalda gör det svårare för sig själv att använda bilen. Nämligen: "Närmare 90 % av befolkningen åkte bil åtminstone någon gång i veckan, medan bara 30 % åkte med kollektiva färdmedel någon gång i veckan" (ur RES 2005–2006 Den nationella resvaneundersökningen). Jag skulle faktiskt vilja använda det som bevis för det jag skrivit ovan. Politiker har helt enkelt inte möjligheten att gå ut ur sin egen situation och fatta ett beslut baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag nöjer mig för tillfället med att ha fört fram de brister jag ser med demokratin som den ser ut idag, och kommer sannolikt återkomma till hur jag tror att alternativ skulle kunna se ut.