Min debattartikel om liberalism (Fria tidningen)

I förra veckan fick jag en debattartikel publicerad i Fria tidningen. Tyvärr satte de en rubrik jag inte föreslagit (jag hade skickat med andra förslag) och en ingress som känns lite onödig. Jag har fått en del intressant feedback. En klasskamrat började prata med mig om den (dock under alkoholpåverkan), då han erkände att han och flickvännen kallar sig liberaler, men ändå tvingades erkänna att de håller med mig. Det var kul att höra. En annan respons jag fått var från en djurrättsbekant, som jag vet "är" liberal (vill minnas att han kallat sig det). Jag väntade mig faktiskt nästan att antingen han eller hans flickvän skulle höra av sig, vilket både gjorde. Tyvärr blev det en märklig ordväxling i ett kommentarsfält på facebook. Sådana brukar aldrig sluta väl, och gjorde det inte heller denna gång. Det känns lite konstigt att det samtalet blev precis så konstigt som jag i min debattartikel menar att samtal lätt blir när man gömmer sig bakom en ideologi. Hur som helst, så här ser artikeln ut:

Vanligtvis älskar jag att diskutera. Jag uppskattar det inte enbart tack vare det stimulerande i att aktivera nya tankebanor, som andra människor ger mig. Jag tror nämligen också på något sådant som rätt och fel – jag vet, jag är naiv – och att en bra diskussion ibland kan ge ett svar. Dock har många diskussioner på sista tiden lämnat en besk eftersmak som gjort att jag framöver tyvärr kommer att behöva vakta min tunga.

Vetenskapen söker förklara världen, dock inte sanningen om den. Sanningen är ett ord som vetenskapen egentligen inte får ta i sin mun. Det enda vetenskapen kan röra sig med är teorier och hypoteser, som av upprepade experiment och observationer antingen står fast eller faller.Dessa vetenskapens ramar är också dess akilleshäl. Det går alltid att argumentera för att en teori inte behöver tas hänsyn till, för att den till exempel inte har testats tillräckligt, liksom att vi alla behöver implementera den i vårt kollektiva medvetande.

Detta kryphål är självklart en illusion. Det finns ofta ett samlat forskningsläge som ger en ganska tydlig bild av hur det egentligen är ställt. Om till exempel i stort sett samtlig mångårig forskning som undersökt klimatförändringarna kommer fram till att de är människoskapade och att det kommer gå rejält åt helvete om vi inte ändrar vår livsstil, så kan vi med ganska god grund sluta oss till att det faktiskt är så.

Men... i vårt samhälle, liksom i de flesta andra, är vi numera uppfyllda av liberalismens tankar om att vi bör ha frihet att göra vad sjutton vi vill, så länge det inte skrivs en lag mot handlingen. Liberalismen tycks nämligen hävda att det inte finns något sådant som rätt och fel, möjligtvis med undantag för tillfällen då ”man” anser att någons frihet inskränker någon annans frihet. Frågan är alltså inte huruvida vi bör göra något, om det är lämpligt att göra något, utan huruvida det är tillåtet att göra det. Det är det enda en liberal egentligen behöver ta hänsyn till, därmed företags balansgång i den skatterättsliga djungeln på jakt efter fler vinstkronor.

Tack vare denna ideologis oerhört förenklade tänkesätt har man helt uteslutit moral ur diskussionen. Att till exempel diskutera köttätande med en liberal blir därför helt meningslöst, under förutsättning att liberalen ifråga aldrig för sitt liv skulle kunna tänka sig att skänka icke-mänskliga djur rätten att inte utsättas för slaveri, lidande och onödig död. Rättigheter, har de flesta bestämt, är enbart vikta för mänskliga individer. Rättighetsbegreppets oerhörda godtycke blir kanske som tydligast när man diskuterar just gränsen mellan människan och individer av andra arter.

Att försöka övertyga en liberalt sinnat människa om det olämpliga i att köra bil okynnesmycket, eller det på alla vis oetiska i att överkonsumera animalieprodukter, är ett i stort sett omöjligt uppdrag. I det liberala Sverige är både den medfödda omtanken om andra och så kallat sunt förnuft bortrationaliserade till förmån för det tillåtna. Så länge någon håller sig till lagen är man rabiat om man försöker säga vad denne någon bör göra. Det är också därför som jag kan tänka mig att diskutera med andra endast fram till den punkt då dessa ilsket hävdar att jag ska låta människor göra som de själva vill.

Ibland är jag konservativ, ibland inte

Som vanligt när jag försöker mig på något så dör intresset relativt snabbt. Som med den här bloggen, jag kastar mig in i det med stor entusiasm, men klarar inte av att finna kontinuiteten. Jag kan bara förklara det med att jag är mentalt väldigt rastlös. Nu när jag närmar mig slutet på min psykologutbildning inser jag att det är i kärnan till mina problem som jag behöver söka. Jag har för avsikt att återuppta terapin när jag börjar jobba. Det finns då förhoppningsvis både tidsmässigt och ekonomiskt utrymme för det. Jag känner att de 50 timmar vi fick subventionerade under utbildningen var på tok för få.

Mitt intresse för ett annat samhälle har absolut inte falnat. Jag tror att vi behöver förändra våra sätt att betrakta andra människor i grunden för att utvecklas. Idag är utvecklingen tyvärr på väg i rakt motsatt riktning. Människor isolerar sig allt mer från andra, och lär sig därigenom av med att känna av stämningar och känslor. Det svenska samhällets individualisering är i mina ögon en stor katastrof. Vi behöver inte mer egocentrering, vi behöver mer mentalisering och empati, mer kollektivism.

I linje med dessa tankar såg jag häromveckan ett väldigt intressant avsnitt av Colbert report. Jag har numera svårt att undvika att se på alla avsnitt av detta fantastiska program, liksom The Daily Show. Hur som helst, i förra veckan hade Colbert besök av en socialpsykolog vid namn Jonathan Haidt. Han var där för att promota sina senaste bok The Righteous Mind. Han menar att vi när vi samarbetar med andra har en tendens att forma grupper, lag, stammar, i vilka vi sen "loose sight of the truth". Vidare menar han att vi är fantastiskt bra på att argumentera för vår sak, "we all evolved to be lawyers", vilket kan vara en hämsko.

Colbert visar som vanligt sin fantastiska intelligens inte bara genom att själv använda och sammanfatta det som intervjuobjekt har skrivit eller sagt på ett bra sätt, dessutom har han förmågan att samtidigt vara rapp och rolig utifrån ståndpunkten hos sin persona, sitt konservativa alter ego. Det som framför allt fastnade i mig var när Haidt fick frågan om han själv är liberal eller konservativ. Han förklarade att han varit liberal hela sitt liv, men att han i och med arbetet med boken insåg att konservativa (dock ej republikaner) förmodligen har en mer korrekt syn på den mänskliga naturen. Som förväntat applåderade inte publiken vid just detta tillfälle. :)

Jag vet inte varför, men i mitt inre blev jag inte upprörd, såsom Haidt själv menar att man blir när man hör "motståndaren" förklara sin sak. Det finns nog mycket konservatism i mitt inre. Liv Strömqvist menar, åtminstone genom sina serier, att barn är kristdemokrater. Under psykologutbildningen och under den barnterapi jag själv har bedrivit har jag tvingats föreställa mig framför allt hur barn skulle se på saker och ting. Det har varit ovärderlig kunskap när jag i vardagen behöver möta min bonusdotter. Min slutsats är som Strömqvists; barn vill ha sina föräldrar. I det avseende håller jag därmed med Eva Rusz, även om jag tror att det finns individuella skillnader i hur trygga barnen är att innan två års ålder lämnas till förskola. Men diskussionen måste vidgas, även äldre barn behöver få vara beroende av sina föräldrar, trots att de ibland vill få vara självständiga. Det finns inga tydliga gränser för när barnen måste anses vara självständiga varelser. Det generella svaret är "alla människor oavsett ålder har ibland behov av stöd, av att vara liten och svag". Det största problem enligt mig är dagens samhälles märkliga besatthet av självförverkligande och självständighet. Vad har hänt med kärlek och gemenskap?

Vidare ser jag personligen konservativa drag i partier där progressivitet borde vara ledordet, drag som är långt ifrån bra. Anledningen är att konservatism i mina ögon har en tendens att helt bortse från konsekvenser av egna handlingar. Till exempel finner jag stora grupper av socialdemokrater som helt tycks bortse från vad vissa arbetstillfällen får för konsekvenser för vårt samhälle och för välden i stort. Principen att alla ska ha rätt till heltidsarbete får ibland negativa konsekvenser, och då behöver man omvärdera situationen. Människor behöver helt enkelt använda sin oslagbara intelligens och potentiella förmåga till empati till att göra världen bättre inte bara för sig själva, utan för alla.