Bekvämlighetssjukan

Jag är inte väldigt insatt i marxistisk teori. Jag skulle vilja läsa in mig mer, för det lilla jag sett stämmer väl överens med min uppfattning om rättvis resursfördelning. I obetänksamma stunder skulle jag kanske till och med drista mig till att kalla mig kommunist. Det är därför jag drabbas av ett sting i hjärtat när jag möter personer som engagerar sig i en kommunistisk rörelse som… inte tycker som jag. :)

I min kommande yrkesroll hoppas jag kunna arbeta eklektiskt, med flera olika psykologiska teorier bredvid varandra. Jag önskar ha ett brett bibliotek av verktyg som jag kan välja från varje gång jag träffar en ny klient. Att hela tiden ha ett öppet sinne för individens unikhet, som kanske kräver något helt nytt av mig som psykolog. När det kommer till samhällsbygge tänker jag precis likadant. Jag försöker att inte utesluta något, men heller inte helt okritiskt omfamna något. Att kalla mig kommunist skulle kanske ur det perspektivet vara ett fundamentalt fel eftersom jag då förbinder mig till ett befintligt paradigm, med brister och begränsningar.

Det som skapat en konflikt (i betydelsen ”oenighet”) är trängselskatt eller inte trängselskatt i Göteborg. Kommunistiska partiet är emot förslaget, vilket enligt en i partiet engagerad bekant handlar om att man i sådana fall än mer skulle göra bilen till en klassfråga. De har självklart rätt, det kan jag inte annat än instämma i. Jag gillar inte heller trängselskatt, eftersom folk borde köra mindre bil även om ingen säger åt dem att göra det. Bilismen är ett problem, det finns så många skäl till det att jag inte ens vill börja rabbla upp dem. Jag har i flera år funderat över alternativ till dagens liberala inställning till bilism. En idé jag har är att förbjuda privat ägande av bilar, och att genom lagstiftning tvinga kommunerna att driva bilpooler som ger varje medborgare en viss kvot bilutnyttjande (som självklart tvingar bilisten att cykla, gå eller åka kollektivt mer än idag). Ett sådant system skulle vara skattefinansierat, men det skulle självklart kosta att använda, eftersom det måste finnas en anledning att inte använda sin kvot. En detalj skulle kunna vara att de som inte använder sin kvot istället får betalt.

Hur som helst, huvudsaken är att det givetvis finns lösningar på bilismproblemet som även hanterar klassproblematiken. Allting är såklart möjligt bara man är villig att söka sig bortom ”omöjlighetsdimman” som människor så ofta tycks villa bort sig i. När jag diskuterade bilsituationen med den kommunistiska bekantskapen hade han inga nya idéer. Hans parti vill förbättra kollektivtrafiken. Ja, jo, det vill jag också, men var finns lösningen på klassproblematiken? Jag förväntade mig ett revolutionerande förslag som jag inte hade hört förut, men det fick jag inte. Det fanns en anledning. Denna person kör nämligen själv bil. När vi diskuterade hans situation ”måste” han ha bil, och han projicerade sitt eget behov på andra människor i samhället som är ”tvungna” att använda bil för att handla och hämta och lämna barn på skola. All energi rinner ur mig av sådana diskussioner. Personer som jag sätter ett visst hopp till visar sig ha intagit samma huvudsakliga riktning som alla andra, med en promilles gradskillnad, som tyvärr i det här fallet visar sig vara värre.

Det kommunistiska partiet vill inte ha trängselskatt för att förslaget inte tar hänsyn till klassperspektivet. Jag håller med om det, men anser att vissa principer måste ruckas på, då det finns en möjlighet att bilismen kan minska. Jag måste tyvärr acceptera att det politiska läget i Göteborg och Sverige är nära botten, och inse att det enda jag kan göra är att mata politikerna med en behavioristisk godisbit varje gång de röstar igenom förslag som andas hållbarhet, även om det så bara är minsta pust. Därför är jag för ett införande av trängselskatt i Göteborg.